Recension
- Head First (album, mp3) Goldfrapp
- 2010
- Mute
Kitsch für alle
Lyssna
Externa länkar
Efter den handbromsvändning som Goldfrapp gjorde mellan debuten Felt Mountain och uppföljaren Black Cherry – när organiskt svävande förbyttes i kallmaskinellt marscherande – är utgångspunkten när det handlar om nya Goldfrapp-grejer ungefär: att vänta sig det oväntade.
Black Cherry och tredjealstret Supernature höll sig på ungefär samma våglängd, men så kom Seventh Tree och pep iväg åt ett nytt håll. Nu är det dags igen. Den här gången återigen med siktet ställt på åttiotalet.
Men den stora skillnaden mellan Head First och albumen mellan debuten och idag handlar om något helt annat: den här gången är riktigt bra genomgående.
Goldfrapp började hela sin karriär med stämningar – och gjorde den grejen bra – så att peka på bristen på melodier som anledning till att det aldrig riktigt klickade mellan mig och album två, tre och fyra kan förstås te sig lite motsägelsefullt. Men det är så jag har känt.
Om Alison och Will kände lite samma sak, eller bara ville få in lite nytt blod, ska jag låta vara osagt. Klart är oavsett att duon den här gången förlitar sig mer än tidigare på hjälp från andra. Närmare bestämt hitmaskinen Richard X och framförallt Pascal Gabriel. Den förstnämde har mer än de flesta andra gjord framgångsrik åttiotalspop under 2000-talet och den sistnämnde har funnits med på dansmusikscenen ungefär hur länge som helst, med produktioner så långt tillbaka som på Bomb the Bass debut (ja, längre än så, till och med). Dessutom är DFA:aren Tim Goldsworthy med på ett hörn.
Det är kanske därför förstasingeln Rocket låter mer åttiotal än Goldfrapp någonsin gjort. Inte åttiotalsljud filtrerade genom 00-talsposer, utan rent och skärt åttiotal. Tänk musik som gjord för att fungera som ljudillustration till ett träningsmontage i en åttiotalsfilm, med ljudlån från åttabitiga datorspel. Tänk Flashdance.
Fullständigt briljant, förstås. Och inte blir den sämre efter att Grum, Penguin Prison, Tiësto och Richard X remixat om den heller. En av årets så här långt bästa låtar.
Men Head First funkar som sagt mest hela tiden. Richard X-producerade Alive bjuder på Dan Hartman-piano och Knock On Wood-trummor. Titelspåret låter sentida ABBA med Whams Last Christmas spelande på en radio i bakgrunden. Stresspattiga Shiny and Warm får mig att tänka på Devo och Sparks. Hunt är inte så lite målad kring Pet Shop Boys The Way It Used to Be från senaste albumet. Och småfantastiska I Wanna Life som tar Rocket i handen och dansar iväg på benvärmarklädda ben.
Jodå, visst balansdansar Head First orädd på kitschens småkittlande och hårfina gräns, men resultatet är så sprudlande självklart att det inte går annat än att småleende soffdansa med.
Det är väl kanske fel att säga ”femte gången gillt”, men Goldfrapp har den här gången gjort ett väldigt trevligt, tja, popalbum.
Publicerad: 2010-03-22 00:00 / Uppdaterad: 2010-03-26 22:11
6 kommentarer
Detta är skitbra. Nu dansar vi in våren.
#
Ett glatt album! Kan inte låta bli att le.. :D:D:D
#
snabb genomlyssning ger mig… oxford street.
#
Jag får också ABBA vibbar av låten ”Head First”. Hela cd:n är underbar! På med discodojorna!! Tack för en seriös recension!
#
[...] mer på Dagens Skiva, Expressen, [...]
#
[...] Och resultatet är, ja, inte dåligt. Men heller inte särskilt minnesvärt – till skillnad från Head First och Black [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).