Det var en gång. Ett skivbolag vars enda mål var att ge ut skivor från hjärtat, att leva genom DIY-idealen som genomsyrat den genre det sedermera kom att definiera. Punkrock. Sen fick Bolaget vittring på ekonomisk vinning och dödade samma genre. Nu, först nu, kommer revitaliseringen. Epitaph-staben, med Bad Religion-gitarristen Brett Gurewitz som högsta höns, […][...]

Grayson Capps Rott ‘n’ Roll Hyena/Rootsy Grayson Capps spelar smutsig blues från New Orleans. Skivan är döpt efter hur fansen tycker det låter. Juana Molina Un Día Domino/Playground I pressmaterialet beskriver de det här med den där förhatliga ”genren” världsmusik. Det beror naturligtvis mest på att hon inte sjunger på engelska. Annars skulle man placerat […][...]

Småjucksfunk stöter med höfterna från en ensam ung man på scenen. Hans smala skugga ligger lång över det kala utrymmet. Du vet att han snart kommer börja ackompanjeras av ett band, men det har inte skett ännu. Istället står han där ensam i motljus med lite ljuskäglor som sveper sig om honom. [ÊŒh. ÊŒh-ÊŒhÊŒ. aÊŠ] […][...]

”Medan belackarna har gapat gubbrock och sell-out så har Fagerstas Finest bara gått vidare och gjort svängig punk 'n' roll i rakt nedstigande led från The Clash.” - Triceratops, 040805 Så där tyckte en av våra läsare att jag skulle inleda den här recensionen, så ok då (”B Is for Brutus” har ju ändå ett […][...]

Fireside började med att släppa ett mycket bra debutalbum ”Fantastic Four” som var mer hardcore än de senare albumen. Efter den kom de två mästerverken ”Do Not Tailgate” som fick en Grammis för bästa hårdrock och ”Uomini D'Onore”. Därefter kom då ”Elite”, som jag tycker var ett snedsteg av gruppen. Sedan dess har jag gått […][...]

Ilska. Smuts. Adrenalin. Trötthet och viljan att ge upp: ”I can't take much more”. Hardcore möter kärlekstexten. Där har ni Firesides debut ”Fantastic Four” i sammanfattning. ”Fantastic Four” är inte fantastisk, och är i mitt tycke det svagaste kortet i min Fireside-hand. Bra är det, men det var först på ”Do Not Tailgate” som det […][...]

Efter den ångvältsattack som var ”Do Not Tailgate” tog Fireside en sväng in på ett snårigare rockspår. På väg bort från det emocorefärgade landskapet. Utan att för den skulle lämna det helt. Resultatet är nog så nära Fugazi ett svenskt band kommit. När ep:n ”Sweatbead” släpptes som en försmak inför ”Uomini D'Onore” visste jag inte […][...]

Det finns en del givna regler för hur en samling bäst skall sammanställas. En samling av den typ som ”Hello Kids” är (alla låtar som inte fått plats på album) ska vara kronologisk. Det brukar vi väl vara överens om? Men jag vete tusan om det här inte är beviset för att det omvända egentligen […][...]

A knock on the door / Decleration of war / We're taking over with the sound of guitars (”Dirty Tricks”) Gör gärna det. Invadera mig. Där Randy är vill jag vara. När jag började lyssna på ”Welfare Problems” hade jag lite problem med hur de lät. Efter att ha lyssnat ”Human Atom-Bombs” tills fan tog […][...]

Fireside tränger sig på. Tumlar runt ens fötter. Som en vårvind som rycker med sig det där lösa vintergruset. Det träffar en i ögonen och får tänderna att gnissla. Trängt sig på har Fireside gjort sedan debuten ”Fantastic Four” 1994. En skiva som för första gången, i varje fall i Sverige, blandade känslosam sång och […][...]