Småjucksfunk stöter med höfterna från en ensam ung man på scenen. Hans smala skugga ligger lång över det kala utrymmet. Du vet att han snart kommer börja ackompanjeras av ett band, men det har inte skett ännu. Istället står han där ensam i motljus med lite ljuskäglor som sveper sig om honom.

[ʌh. ʌh-ʌhʌ. aʊ]

På ep:n var den där knappa könsmognaden charmigt snygg. Även om det till och med på de fyra spåren kunde kännas en viss mättnad och ett behov av att göra något mer med anrättningen.

I ärlighetens namn tror jag att det är det han gjort snart, nu när han tagit in ett band runt sig för den kommande turnén. Jag bara önskar att han gjort det redan innan han spelade in den här på debutskivan. Men så är det inte och det gör mig mer frustrerad än någonting annat.

För det räcker inte med några småjuck för att jag ska bli tillfredställd i längden, om jag nu ska fortsätta på min nya sexistiska stil.

Men låtarna från ep:n är ju fortfarande ganska bra, även om de blir ganska mycker mer slätstrukna i det här sammanhanget. Istället märker jag att jag plockar ut Baby, When You’re Gone ur högen när jag lyssnar. Det är riktigt bra. Han kvider om att hon inte är ute efter en helgälskare eller bara en knullkompis. Hon vill ha något mer, som han inte vill ge. Och här kommer de där småjucken till sin rätt. Och kvidandet gör den ansträngda falsetten naturlig.

Å andra sidan tycker jag Money Don’t Talk är riktigt jobbig. Lite lustigt kanske att jag irriterar mig som mest när han går längst ur formeln, trots att det är hans lite enahanda formel som jag vänder mig mot mest. Men det beror mest på att jag inte tycker det låter eget där heller, mest som ännu ett inlån – men mycket mindre bra sådant. Det låter Service och för några år sedan.

Jag har hur som helst förhoppningar inför turnén med ett liveband. Med risk för att jag har lite äkta musik-sjuka, naturligtvis, när jag antar att allt kommer bli bättre bara de får lite fler musikanter. Men hoppet är ju det sista som lämnar människan.