Efter den ångvältsattack som var ”Do Not Tailgate” tog Fireside en sväng in på ett snårigare rockspår. På väg bort från det emocorefärgade landskapet. Utan att för den skulle lämna det helt.

Resultatet är nog så nära Fugazi ett svenskt band kommit.

När ep:n ”Sweatbead” släpptes som en försmak inför ”Uomini D'Onore” visste jag inte riktigt vad jag skulle tro om fortsättningen. Huvudspåret var i det närmaste ljus och luftig i förhållande till föregångaren. Det var yvigare och inte alls så där tätt som det Fireside jag lärt mig att älska. Sen två spår som var mer raka fortsättningar på ”Tailgate”-soundet.

Sist en aslång och långsam låt som jag än idag har svårt att förstå att den föll bort när urvalet till albumet gjordes. ”A Week at the Most” är det ledsammaste Fireside någonsin spelat in. En låt som gör ont långt in i märgen. Vassa och kalla gitarrer som river och sliter. Klagande sång om krossat hjärta. Pers löshårda trummor. Frans elaka diskantbas. Magi.

”Uomini D'Onore” går på knock från start. Pelles gitarrer river som en rostig motorsåg runt resten av bandet. Bas och trummor ligger kompakt i centrum. Säkert, men hotfullt. Kristofers stämma försöker riva hål i ljudväggen och hitta vägar ut. Rejält med distortion och diskant.

Ångest och smärta.

Det är svårt att peka på favoritspår. För mig har ”Uomini D'Onore” blivit en enhet där delarna inte är större än helheten. Det är ett album kort sagt. Det är svårare att hitta självklara singlar här än på någon annan skiva i Firesides katalog.

Skivans allra sista spår sticker ändå ut. Inte som det bästa. Som det mest oväntade. Den melankoliska covern av TST:s ”(Oh I'm So) Alone” blev på sätt och vis startskottet för Kristofer Åströms solokarriär. Här läggs allt vad distortion och ångest heter åt sidan. Vi bjuds istället på vemodig sång och komp från spröd och varm akustisk gitarr. Då 1997 var det en smärre chock att höra, idag bleknar den lite i förhållande till det som kommit efter. Ändå, en viktig parentes.

Jag har under flera års tid hållit den här skivan för Firesides starkaste. Men det senaste året har jag svängt lite och rankar den som näst bäst.

En förbannat bra ångestrockskiva helt enkelt.