1999 var senaste gången jag besökte Sweden Rock Festival. Att det tagit sex år att komma dit igen har inget med att jag inte har velat ta mig dit. Inte alls. Snarare tvärtom. Däremot har det antingen inte passat rent tidsmässigt, eller så har det varit så att jag inte har haft någon att åka […][...]

Det var riktigt längesen det kom någon goth metal som var speciellt spännande. Genrens belackare hävdar nog att det aldrig har gjort det, men det är bara att strunta i. Goth metal är en aning speciellt så till vida att det är väldigt romantiskt och gråtmilt. På sina håll väldigt pompöst. Ibland varieras sången mellan […][...]

Ett av de mest intressanta banden inom svensk death metal är Opeth, vars progressiva tongångar resulterat i stora framgångar och Grammis-utmärkelser. När de besökte Örebro på sin turné i höstas fick jag en pratstund med bandet. Att intervjua Opeth i samband med deras spelning i Örebro i höstas visade sig inte vara det lättaste jag […][...]

At the Gates ”Slaughter of the Soul” En svensk klassiker. När tidningen Terrorizer recenserade återutgåvan avslutade de smått uppgivet, efter att ha påpekat storheten med den, med att undra varför men egentlgien läste tidningen om man inte ägde skivan redan. Black Sabbath ”Masters of Reality” Hit på hit på hit. Det finns faktiskt ingen dålig […][...]

I vanliga fall ligger mig korta, intensiva låtar varmast om hjärtat. Det ska manglas på fort och låttiden ska hållas ner. Annars riskerar ett mindre intressant parti att infinna sig och låten tappar i intensitet. Intresset sjunker. Fram till Radioheads konsert var de två bästa konserterna i år Opeth och Cult of Luna. Inget av […][...]

Första dagen och den föregående onsdagkvällen på Hultsfred i år har handlat mycket om att hitta rätt. Klockan var två på natten innan mitt kupoltält stod fast förankrat på vår campingplats som ingen verkade veta var den låg. Torsdagmorgonen (nåja, förmiddagen då) inleddes med att iordningställa vårt tält på området och börja dela ut pocketar, […][...]

Svenska Opeth kammade hem en grammis i kategorin hård rock för förra plattan Deliverance. Detsamma kommer troligen inte hända med uppföljaren och syskonplattan Damnation. Mest för att den inte är hård för fem öre, men även för att den helt enkelt inte är lika bra som sin föregångare. På Damnation är den progressiva dödsmetallen sopad […][...]

Genren dark metal var något nytt för mig innan jag konfronterades med senaste skivan A Darker Monument från Aeternus. Tydligen handlar det om musik som är ”snabb, aggressiv, intensiv och brutal men ändå lugn och vacker i sina stunder”. Tankarna går direkt till Opeth, men detta handlar snarare om hur Opeth skulle ha låtit om […][...]