At the Gates ”Slaughter of the Soul”
En svensk klassiker. När tidningen Terrorizer recenserade återutgåvan avslutade de smått uppgivet, efter att ha påpekat storheten med den, med att undra varför men egentlgien läste tidningen om man inte ägde skivan redan.

Black Sabbath ”Masters of Reality”
Hit på hit på hit. Det finns faktiskt ingen dålig låt på den här. Möjligtvis kan man framhålla ”Paranoid” som den stora hitskivan som den bästa inkörsporten, emn jag tycker nog att den här är bäst ändå. ”Children of the Grave” är deras absolut bästa låt och de andra följer tätt efter. Kuriosa: låten ”Sweet Leaf” bortförklarades när skivan släpptes med att den handlade om te. Undra vad det var för te de drack som fick dem att skriva rader som ”you introduced me to my mind, and left me wanting more of your kind”.

Death ”Leprosy”
Death metal hade troligen inte varit vad det är om inte Chuck Schuldiner och hans mannar hade kämpat på så oförtrutet som de gjorde i motvind och de två första Death-skivorna (”Leprosy” föregicks av ”Scream Bloody Gore” 1987).

Cradle of Filth ”Cruelty & the Beast”
Skivan som öppnade ögonen för black metal på mig. The boyband of black metal säger vissa, men faktum kvarstår att Cradle of Filth gör extrem musik, oavsett försäljningssiffror eller användandet av keyboards. Rötterna finns i New Wave of British Heavy metal, utspätt med atmosfäriska arrangemang bestående av körer och keyboards. Extremt, men ändå ”catchy” med melodier. ”Cruelty & the Beast” är en temaskiva om grevinnan Bathory och höjdpunkterna heter ”Desire in Violent Overture”, ”Cruelty Brought Thee Orchids” och ”Twisted Nails of Fatih”.

Grave ”You'll Never See..”
Svensk death metal nådde sin kulmen några år in på 1990-talet om man ser till uppmärksamheten. ”You'll Never See…” är min favorit från tiden ifråga, mest beroende på användandet av dubbeltramp framför tvåtakt ganska så frekvent. Jörgen Sandströms bröl är i vanlig ordning fantastiskt.

Iron Maiden ”Live After Death”
Att valet föll på denna skivan i Iron Maidens digra skattkista var att den är en schysst sammanfattning av de första fem skivorna. Numera får man dessutom även sista sidan på dubbel-LP:n även på CD-versionen. Tidigare hade det varit bara delen från Long Beach Arena i USA, nu är även delen från Hammersmith Odeon i London med. Ljudet är bra och intensiteten som Maiden har på scen följer med ner på ljudbandet på ett bra sätt tycker jag.

Opeth ”My Arms, Your Hearse”
Svensk progressiv death metal, Så kan man väl sammanfatta Opeth, även om just denna skivan andas en hel del black. Stämningarna på den här skivan är helt makalösa, med höjdpunkten i öppnande ”April Etherial”, en helt fantastisk låt.

Metallica ”Master of Puppets”
Jag brukar säga att det vore bättre om Metallica hade lagt ner efter de fyra första plattorna. Hamberg sträcker sig till och med till de första tre. Sedan gick det utför. Visst den svarta skivan har sina stunder, men är för uttjatad för att jag ska kunna orka lyssna på den mer än några låtar. ”Master of Puppets” är Metallicas största stund, en lagom mix av den tidiga mer intensiva tiden och den mer tekniskt fullbordade som man gav sig in på sedan.

Sepultura ”Roots”
Brasiliens finest. Kanske världens finest om du frågar mig. ”Roots” är en av de mest betydelsefulla skivorna som kom efter 1995. Att blanda in percussionelement på ett så naturligt sätt och få det så tungt har ingen ännu mäktat med att göra. Frågan är om någon kommer att göra det heller.

Slayer ”Reign in Blood”
28 minuter thrash metalattack. Förmodligen den skiva som influerat flest band inom den hårda skolan, den dyker upp riktigt ofta i intervjuer när band droppar influenser. Och undra på det. Intensitet som sparkar stjärt från början till slut och med hits som ”Raining Blood”, ”Angel of Death” och ”Postmortem”. Skivan som definierar Metal.