Ett av de mest intressanta banden inom svensk death metal är Opeth, vars progressiva tongångar resulterat i stora framgångar och Grammis-utmärkelser. När de besökte Örebro på sin turné i höstas fick jag en pratstund med bandet.

Att intervjua Opeth i samband med deras spelning i Örebro i höstas visade sig inte vara det lättaste jag har tagit mig för. Strul med tiden, att komma in i lokalen, ett annalkande soundcheck och det faktum att det slutar med att jag istället för att intervjua frontmannen Mikael Åkerfeldt, får en trevlig pratsund på tu man hand med gitarristen Peter Lindgren.

Det är många turer hit och dit. Jag pratar med bokarna, med turnéledaren och slutligen med Peter, som när jag suttit på Down Town och väntat i över en och en halv timme erbjuder sig lite försynt att göra intervjun i Mikaels ställe, något jag välkomnar.

Två skivor är en
- ”Damnation” var en skiva vi hade velat göra i flera år. En experimentell skiva, men endast en engångsföreteelse, den ska vara exklusiv, berättar Peter om senaste skivan.
En skiva som ganska radikalt skiljer sig från Opeths tidigare eskapader av progressiv dödsmetall genom att inte innehålla vare sig skriksång, knappt någon distad gitarr eller några dubbelkaggar.
- Faktum var att vi var tvungna att förhandla med bolaget om att ens få göra den. En förhandling vi förlorade, vilket resulterade i att vi bara fick pengar att göra en skiva men på den tiden gjorde två, både ”Deliverance” och ”Damnation”. Ur kontraktssynpunkt är de också bara en skiva.

Och visst var den en märklig skiva när den dök upp. Att den skulle vara lugn förstod jag på förhandssnacket, men att den skulle vara så lugn hade jag inte väntat mig. Till en början hade jag svårt att ta till mig materialet, Opeth för mig har alltid varit byggt kring kontrasterna som uppstår i mixen av hårt och mjukt, nu var det hårda borta och det mjukas fick stå så att säga oemotsagt, något jag fortfarande kan ha lite svårt att ta. Jag tyckte att de känslor Opeth alltid har levererat inte uppstod på samma sätt, vilket var en stor förlust.

Känslor och långa låtar, men inget planerat
- Vi har egentligen inget mål att förmedla känslor, vi är inga deppiga killar, säger Peter. Det är mer att det är lättare att vara kreativ när man inte är glad och framförallt intressantare att gestalta den sortens känslor. När jag är glad vill jag hellre hänga med polarna än skriva musik.
Är de långa låtarna en förutsättning, ett självändamål?
- Att vi knappt har några låtar under sex minuter, förutom på ”Damnation” då, är inget mål i sig. Det bara blir så. Vi klockar inte låtarna förrän vi är färdiga och då upptäcker vi att de har skenat iväg. Det har varit så från början att det har blivit långa låtar, det bara händer. Ett tag funderade vi på att göra en enda lång låt, men så släppte ju Edge Of Sanity ”Crimson” och då gick det ju inte göra en sån grej.
- Däremot tror jag det är lättare att förmedla känslor och blir mer stämningsfullt med långa låtar, se på The Cure. De bästa låtarna är långa, med ett lång parti som bygger upp en stämning. Visst, Robert Smith hade kunnat börja sjunga tidigare, men det hade inte blivit lika stämningsfullt och låtarna hade inte blivit lika bra.

Inga begränsningar
Frågan jag ställer mig är hur långt de är beredda att gå, både vad gäller låtlängd och vad det gäller vilka element som tas in i musiken.
- Vi är beredda att gå hur långt som helst, men vi gör ju bara grejer som vi tycker om. Inte för att någon i bandet gillar reggae, men säg att ifall någon gjorde det så skulle vi nog kunna göra en reggaelåt i Opethtappning.
Begreppet progressivt är ett begrepp som förknippas med Opeth, och Peter medger att det är en stor influens, favoriterna heter Porcupine Tree, och Steve Wilson från just Porcupine Tree har arbetat med bandet som producent. Fast vad progressivt egentligen är vet Peter inte, det är mest ett luddigt begrepp:
- Progressivt betyder ju utveckling och förändring egentligen, men det har blivit mer liktydigt med ett visst upplägg på låtar snarare än utveckling. Jag menar Dream Theatre betraktas som ett proggband men de utvecklas ju ingenting…

Kanske profeter i sin egen hemstad
Svårigheten med att bli profet i sin egen hemstad som så många gånger visat sig vara ett rejält företag har onekligen inträffat när det gäller Opeth. Trots grammisar och stora framgångar i utlandet har de inte genererat någon större succé på hemmaplan.
- Det är ganska konstigt och har varit lite jobbigt ibland. Alla ens kollegor och kompisar som man har spelat med får stora framgångar här hemma, men när man pratar med folk så undrar de vad man heter och svarar man Opeth så vet de inte vad man pratar om.

Något som förhoppningsvis förändrats lite i och med Opeths Sverigeturné ,som blev något av ett segertåg. Mycket folk och bra stämning, enligt Peter, förutom i Skåne:
- Det var märligt, det var mer en tittande publik där nere. Visst fanns det fans där, men deras kompisar verkade ha supit hårt och stod och sabbade genom att skrika efter Twisted Sister-covers och grejer. Annars har publiken varit superbra. Det är alltid snack om att publiken alltid står och tittar med armarna i kors, så som man själv gjort, men sen när man väl står på scen är det hur bra som helst.

Nu börjar Peters telefon ringa och det drar sig ihop till soundcheck, det visar sig vara Mikael som ringer, en Mikael som verkar ganska ovetandes om att någon intervju skulle äga rum när Peter meddelar honom att han har gjort intervjun åt honom. Nåväl, jag är mer än nöjd, Peter är en synnerligen trevlig och pratglad herre. Efter att ha småpratat lite lämnar jag lokalen för att åka hem en vända innan jag återvänder till kvällen spelning. Men det är en helt annan historia.