Nyligen släpptes Pet Shop Boys senaste album. Här en spellista med i huvudsak remixar. Bland andra Erasure, New Order, Depeche Mode, Yazoo och Bronski Beat. Lyssna på låtarna i Spotify.[...]

Dagens recension kommer i två versioner, i valfrihetens namn. En kort och en lång. Det här är den korta (den kommersiella versionen) Till den långa och nördiga recensionen (den limiterade utgåvan med extramaterial) 28 år som band. 23 år som skivsläppande artister. Tionde albumet. Det har runnit rätt mycket vatten under broarna. När Pet Shop […][...]

Dagens recension kommer i två versioner, i valfrihetens namn. En kort och en lång. Det här är den långa och nördiga (den limiterade utgåvan med extramaterial) Till den korta recensionen (kommersiella versionen) Det tar bara knappa tio sekunder in i Baby för att det inte ska råda något som helst tvivel om att upphovsmännen heter […][...]

Med några få undantag är det kvinnorna som, ironiskt nog, fångat Neil Tennant och Chris Lowe. Så har det varit ända sedan en blott tjugoårig Patsy Kensit väste fram I’m Not Scared 1988. Sedan dess är det kvinnor som har fått musikalisk hjälp av Pet Shop Boys. I början av 2009 är det sjufalt kvinnligt […][...]

Vulcano Tales from the Black Book I Hate Records/Sound Pollution Som en bladning av Mayhem, döds och thrash. Skivan släpptes ursprungligen för fem år sedan. Root Hell Symphony I Hate Records/Sound Pollution Tjeckisk black från 1991 med ett dasslock till virvel. Trivsamt dock. Root The Book I Hate Records/Sound Pollution Från 1999. Dessvärre ingen black […][...]

Skrapväsande hi-hat, handfast dun-da-dun-da-dun-da-rytm, analoga syntljud, klockspelsminnande bakgrundsbubbel och de där rätt fantastiskt vackra kvartettstråkarna som smygs in på precis rätt ställen. Vill man vara lite elak skulle man kunna sammanfatta hela Kleerups debut med den meningen. Men om man bortser från att det här är formel som funkar finfint att rulla om och om […][...]

Det här är ju inte jag någonstans. Egentligen. Han som ser ut som Håkan Hellström med Housemartins-frisyr och Philip Oakely-röst. Hon som ser ut som den där systern som har ihop det med Henrik Schyffert (eller om det är systern som inte alls har något ihop med Henrik Schyffert). De. Inte systrarna där ena halvan […][...]

1996 svepte en reklamfilm över stora delar av världen. Reklamfilmen i sig var kanske inget särskild – reklam för en av Levi’s jeansmodeller – men musiken som spelades i den gjorde ett stort avtryck hos såväl mig som en hel hög andra. Stora trummor och smurfad sång. Skitbra grejer. Låten var Spaceman av få-hit-wondern Babylon […][...]

Att Alan McGee kallar You Cross My Path för The Charlatans bästa album sedan Tellin’ Stories borde man kanske inte fästa någon större vikt vid. Det är sånt citatmaskinen McGee häver ur sig. Oftast utan att det har särskilt mycket med verkligheten att göra. Särskilt inte för någon som likt undertecknad tycker att Charlies spelat […][...]

Det är visst ingen hemlighet att Holiday Fun Club gillar Suicide och Joy Division. Lyssnar du på bandets debut är det definitvt ingen hemlighet. Det är inte utan att man undrar hur gärna de själva skulle vara just Suicide eller Joy Division. Och när de repetitivt skanderar ”we are modern, we are modern”, så undrar […][...]