Det är visst ingen hemlighet att Holiday Fun Club gillar Suicide och Joy Division. Lyssnar du på bandets debut är det definitvt ingen hemlighet.

Det är inte utan att man undrar hur gärna de själva skulle vara just Suicide eller Joy Division. Och när de repetitivt skanderar ”we are modern, we are modern”, så undrar man om inte vad de egentligen vill ropa är ”we are Devo, we are Devo”.

Samtidigt låter Holiday Fun Club modernt och fräckt – med deras fräsiga omslag konstant på näthinnan under åhörandet har jag svårt att tycka annat än att det låter just så. Därmed får de ju faktiskt sägas ha lyckats med sina ambitioner att använda dessa inspirationskällor och få det att låta som något nytt.

Monoton Devosång med mycket eko, skrikande frijazzsaxofon och militäriskt markanta takter som knappt går att värja sig emot. Men mest handlar det om att det är tjatigt och jobbigt. Och trots att det är svårt att värja sig så lämnas jag ändå fantastiskt oberörd.

Holiday Fun Club är som Devo utan humor. Som Joy Division utan Ian Curtis (utan att för den delen bli New Order).

De går förbannat hårt in för sin grej. Och jag kan mycket väl tänka mig att det gillas av dem som hänger med. Men jag har svårt att se det intressanta i sammanhanget. Häftigt, tufft och hippt, så går det lite överstyr.

Årets knogmacka? Jag är inte nere för räkning.