För mig associeras titeln ”Unplugged” snarare med de tidigare, ofta klassiska och avskalade, MTV-inspelningarna med sång och akustisk gitarr, än med 16-mannaband och maffiga arrangemang. Men för all del, jag nöjer mig med att konstatera att Alicia Keys gör som många av sina likar och spelar in en liveskiva relativt tidigt i sin karriär. Hon […][...]

Jag sorterade snabbt bort Leela James när jag fick promon med singellåten ”Music”. Tyckte mest den var blek och harmlös. Noterade och valde bort. Tack, nästa. Så sitter jag och zappar hemma i soffan en kväll. John Legend och Leela James delar tid i rutan. Och där står hon på scenen i Camden som jag […][...]

Det känns som en hel evighet sedan BLaO var det mest lovande i den svenska undervegetation där hiphop och soul växer ur svart asfalt. En första samling 2000, en andra 2002. Sedan dess och där emellan är det egentligen bara Glaciuz the Icy som varit i närheten av att ta sig ut i det starkare […][...]

Raphael Saadiq befinner sig i soulens öga. Han tänjer inga gränser. Det är mjukt, följsamt och svängigt. Jag kan inte låta bli att tänka på Princes senaste och kanske framför allt videon till ”Musicology”. Saadiq gör samma självklara varma funksoul som klär i nostalgisk retro. Det är ingen genrebändande samling låtar han bjuder på den […][...]

Det är den andra stora soulbesvikelsen för året som har hamnat hos mig nu. Den här är dessutom sju resor värre. Den får Angie Stones ”Stone Love” att verka som ett brännande mästerverk. Det gör ont i mig att lyssna på det här. På ett dåligt sätt. Här finns ingenting som berör. Ingenting som stör. […][...]

Från den finska vänsterkanten kommer äkta paret Jimi Tenor och Nicole Willis med en samling låtar som åker ljudkana mellan 80-talets soul och 90/00-talets brutna jazz (dessutom med en helt oväntad mellanlandning smack bom mitt i 60-talets stötigaste JB-funksoul). Jag har lite svårt för den halva av skivan som låter som om den vore inspelad […][...]

En av de viktigaste sakerna som hänt soulmusiken de senaste åren är att ?uestlove kärade ner sig i Cody ChesnuTTs ”The Seed” så pass att han kände sig tvingad att spela in den på nytt. Det kan verka som en obetydlig händelse, men vi har den att tacka för mycket. Just den här gången tackar […][...]

Jag har cirklat runt den här texten som en svulten hök på jakt. Väntat på rätt läge att anfalla, utan att hitta en öppning. Jag vill att den här skivan ska bryta sönder mig. Förvandla mig till en slav under obeveklig lag. Jag vill att den ska riva tag. Slita mig i bitar. Lyfta mig […][...]

Två knöliga, lite illa skurna, kopierade pappersark i ett helt ordinärt cd-fodral. En hembränd skiva med orden ”don't bite” nedklottrade för hand med mjukt handlag. Gör det själv i ett nötskal. Kim Hill borde egentligen ha fått en bättre behandling. En större uppbackning. Men när storbolagen skär och skär och skär kommer någon i kläm. […][...]

Minns du En Vogue? De fyra funkiga divorna som med ett par lårhöga stövlar bröt sig in i folksjälen och fick svensken att lyssna på soul. Crossoversuccén som flyttade genren från periferin till centrum. Lika snabbt som de blev omsprungna och frånåkta av SWV:ar och Destiny's Child:ar började några av medlemmarna jaga solokarriärer och fly […][...]