En av de viktigaste sakerna som hänt soulmusiken de senaste åren är att ?uestlove kärade ner sig i Cody ChesnuTTs ”The Seed” så pass att han kände sig tvingad att spela in den på nytt. Det kan verka som en obetydlig händelse, men vi har den att tacka för mycket.

Just den här gången tackar vi för att gitarren är tillbaka i framskjuten roll i soulen. Tack för det ?uestlove. Tack.

Van Hunt är en av sommarens Straight No Chaser-darlings.

Här hemma hamnade han i musikjournalistikens värsta rötmånad (alla i kör nu: ”juni, juli, augusti”).

Själv hann jag lyssna en gång innan jag åkte iväg på årets festivalturné. Van Hunts försiktiga neosoul gjorde inte tillräckligt mycket väsen för att få följa med. Han låg kvar hemma i högen och mognade. När sommaren nu är på väg mot höst har han smugit fram i bra och dåliga kvarter. Ena stunden rör han sig längs Codys ruffiga bakgator i soulstaden för att i nästa närma sig Maxwells lyxiga Residence-avskalade ”Embrya”-penthouse.

(Det krävs kanske ett klargörande nu. Jag hatar ”Embrya”. Skivan som Ola utsett till en av 90-talets bästa soulskivor ger mig rysningar av obehag. Utslätad, tam och harmlös soulsmet i ordets sämsta bemärkelse. Luft utan mening. Urvattnat bottenskrap. Nog om den.)

Lite mot nu-strömmen tvekar inte Van Hunt att växla mellan storslaget och nerskalat i arrangemangen. Från sparsmakat pianokomp till full orkestrering med stråkar, blås och slagverk en masse (om än inte på R Kelly-nivå).

För mig fungerar det som bäst i bakåtlutade, nästan p-funkigt blåsbusiga, soulstunder (lyssna på till exempel ”Anything (To Get Your Attention)” så förstår du vad jag menar). Värre blir det när han försöker skapa luftighet och låter stråkarna tala, då blir det bara Maxwellpaj av alltihop.

Så låt gitarren bli din vän Van. Den är din väg till framgång. Det här är ett embryo till kommande storhet.