När Ice Cube spelade på Kägelbanan i Stockholm tidigare i år var de båda största lokaltidningarna rörande överens om att det var en smått historisk spelning. Full pott i den ena och överväldigande beröm i den andra. Det var en konsert jag så klart önskar att jag sett. Att han kommer tillbaka känns inte särskilt […][...]

Mary J Blige låter ofta modern och uppdaterad när skivan är ny. 50 Cent, The Neptunes, Eve, Lauryn Hill och George Michael har varit högaktuella när de gästat på hennes skivor. Så har mönstret sett ut sedan What’s the 411? kom 1992. Hon kan därför också kännas daterad i vissa avseenden, i synnerhet när hon […][...]

När TP.3 Reloaded kom kändes det inte särskilt roligt att skriva om den. Inte bara på grund av den pisstorm som blåste i forum och press, utan också för att den inte kändes som någon musikalisk vidareutveckling. Visst fanns där en knapp handfull övergrymma spår och visst fanns Trapped in the Closet-sviten som en gång […][...]

Ludacris har klippt sig och skaffat ett jobb. Som skådis. Så klart. Kanske är det framgången med skenbart djupsinniga pekoralet ”Crash” som fått honom att lämna det mesta av spralligheten i garderoben den här gången. Eller åtminstone till hälften. ”Grew Up A Screw Up” tillsammans med Young Jeezy öppnar ”Release Therapy” på riktigt. Sirapssegt och […][...]

Ison har gjort som Luda och Busta och rakat av sig håret. Annars är det mesta som vanligt. Det är också det enda sura jag har att säga om Ison & Filles trea, att den inte överraskar. De fortsätter på sitt inkörda spår utan att ta ut svängarna särskilt mycket mer. Masse står som vanligt […][...]

När Clem Snides ”Early Home Recordings: Volume 1″ såldes till överpris i ett dassigt pappersomslag förra året var det på något sätt början till slutet. Inte för att Clem Snide uttalat att man tänker lägga av men rent kreativt så känns det som om det länge barkat utför och nu mjölkas det ur hyllorna innan […][...]

Vem orkar bry sig om ett solosläpp från Wu-Tang 2004? Inte den svenska kvällspressen i alla fall. Jonna Sima nöjer sig i Expressen med att konstatera att ”Allt, förutom spår 2-4, är undermåligt.” Markus Larsson tar i ännu hårdare när slentrianyxan faller över stackars Method Mans nacke: ”Skivan är hiphopversionen av Tommy Salos pucknick. Ett […][...]

Så kommer den i alla fall. Lite senare. Jag kände att jag var tvungen att skriva om Under Construction, trots att vi lämnat 2002 bakom oss. Det är ju ändå Missy. Förra året avslutades med att en drös r’n'b-artister följde upp smått fantastiska skivor. Ja Rule, Jaheim, Jay-Z och Nas för att nämna några. Det […][...]

Att Snoop hade något riktigt stort på gång till sin första skiva i full frihet anade jag redan när jag hörde ”Tha Last Meal”, sista släppet på No Limit. Men aldrig någonsin hade jag vågat hoppas på det här. Snacket inför skivan har mest handlat om hur Snoop Dogg slutat att både röka på och […][...]

Den som säger sig gilla gangstarap utan att äga en enda skiva med Geto Boys ljuger förstås. Under några år knåpade Bushwick Bill, Willie D och Scarface ihop några omistliga rapalbum. Förutom att vara pionjärer inom gangstagenren visade trion även att hiphop inte bara var en angelägenhet för öst- och västkusten. Det gick precis lika […][...]