Ludacris har klippt sig och skaffat ett jobb. Som skådis. Så klart. Kanske är det framgången med skenbart djupsinniga pekoralet ”Crash” som fått honom att lämna det mesta av spralligheten i garderoben den här gången. Eller åtminstone till hälften.

”Grew Up A Screw Up” tillsammans med Young Jeezy öppnar ”Release Therapy” på riktigt. Sirapssegt och perfekt för min skalle fylld av snor. ”Money Maker” med Pharrell på ett av albumets två Neptunes-beat minner mest om hur roligt det kunde vara förr utan att nå riktigt hela vägen. Det är hur som helst en fin öppning.

Så länge Luda håller sig på klubben (i praktiken första halvan av skivan) gillar jag det jag hör. Det är när det stora allvaret rullas in som det slirar.

”Woozy” tillsammans med R Kelly är inget märkvärdigt egentligen. Ganska lam rent av. Men den påminner mig om att det var längesen jag lyssnade på R och att jag faktiskt skulle vilja höra något nytt från honom nu. Fast helst utan ett sunkigt plastblås i bakgrunden då.

Självklart klämmer han in en disslåt också. En generisk den här gången. För i ”War with God” berättar han aldrig rakt ut vem det är som ska hålla käften. Tyvärr gör det den bara tråkigare att lyssna på. Säg det rakt ut istället. (De flesta har gissat att den handlar om T.I., mannen bakom årets fetaste låt.)

Bäst är den avslutande brutna handklappsgospeln ”Freedom of Preach”. När Ludacris går i kyrkan tillsammans med Bishop Eddie Lee Long och ber om förlåtelse för sitt beteende men framför allt för alla andra som beter sig märkligt. Då är vi äntligen i södern på riktigt och solen skiner klart och starkt så att det svider i ögonen.

Hallelujah moment.