Arvikafestivalen. Ett kärt återseende, onekligen. Tyvärr är det lite för offside från Vetlanda sett för att jag ska åka fler gånger än jag har gjort. Tre stycken har det blivit och det har varit trevligt alla åren. Jag minns när jag såg Nasum göra en lika fantastisk spelning på Lyran som de alltid gjorde, jag […][...]

I pauserna mellan allt äggmålande, kycklingar, must och påskharens mystiska besök hos barnen, och för den delen även hos oss som inte tappat suget efter godisfyllda wellpappägg, kan det vara skönt att koppla av med lite musik i vårsolen eller i tv-soffan. Till skillnad från julen så har påsken ingen direkt musik knuten till sig, […][...]

Kort efter det att budskapet om att James Brown gått bort nådde oss startades en tråd i forumet som kastade ut frågan om huruvida Brown var den störste musikanten i modern tid. Självklart var meningarna delade, men det intressanta var den riktning diskussionen kom att ta. Från ursprungsfrågan över vilka andra artister som skulle kunna […][...]

Det heter ibland att Art of Noise är den mest samplade artisten i musikhistorien, efter James Brown. När Jurassic 5 byggde hela öppningsspåret från deras senaste album på Art of Noise Beatbox (Diversion One) känns det som att det inte är en omöjlighet. Oavsett vilket är Art of Noise en av det förra århundradets allra […][...]

Det bara smäller till. En metalliskt distad robotröst förkunnar This is Electro omgiven av en avgrundsdjup, omskakande hotfull bas och ettriga ständigt muterande synthslingor. Det finns ingen som helst anledning på att tvivla på budskapet. This is Electro är breakstinn electro med en basgång som ruskar om tarmpaketet och beats som stöter luften ur lungorna. […][...]

2005 var året som på många sätt stängde ett långt kapitel i Chris Lowes och Neil Tennants liv. Det hade då gått 20 år sedan det stora genombrottet. 2005 slöts dessutom en cirkel i och med att Pet Shop Boys nådde en punkt som deras karriär så långt i princip nästan oundviklig stakat ut vägen […][...]

Ibland känns det nästan svårt att hitta texter om Pet Shop Boys skivor som inte handlar om gruppens ironiska texter. Det är också någonstans här som alla därpå följande analyser och reflektioner kollapsar. Pet Shop Boys ständiga ironiserande är ju den överlägset mest seglivade missuppfattningen i gruppens karriär. De få låtar i duons katalog som […][...]

Tänk om jag var Ola Andersson. Då skulle jag nog gilla den långa inledningen i ”Sphere”, som med sina experimenterande syntar från sjuttiotalet och ett taktfast techno-beat påminner mig om B. Fleischmanns ”Welcome Tourist”. Kanske skulle jag också uppskatta mötet mellan Kraftwerk-smattrande trummor och ylande gitarrer. Jag skulle nog namndroppa Arthur Russell också. Som Ola […][...]

Lördagen kom att bli den bästa dagen på Arvikafestivalen i år. Patrik Hamberg och jag såg ett mycket övertygande Disco Volante ge järnet redan klockan två och då var nivån satt. 25 minuter konsert, fullt ställ och maximal attityd. Rock i sin bästa form. Hade det inte varit för att det var så många människor […][...]

När jag började lyssna på musik för ganska precis 20 år sedan var man antingen syntare eller hårdrockare. Antingen eller. Jag var syntare. Egentligen var det inte sant. Egentligen var jag en italo disco-kille, med en skvätt pop, men det var inget jag sa högt. Inte nämnde jag heller att de flesta grupper de där […][...]