Den franska electron är den nya rocken, trots att musikrecensenterna till stor del ignorerar den genren. Jag tror faktiskt att Emmaboda-arrangören Håkan Karlsson är något på spåren när han konstaterar det här i en DN-intervju. Den franska nyelectro-vågen, med rötterna i Daft Punks första alster, har hittat gott om fans utanför det traditionella dansmusikrummet. Dessutom […][...]

Ibland är Back On My B.S. väldigt bra. Då låter det inte som något annat vi har fått de senaste åren. Det är Busta Rhymes år 2009. Fresh. Men samtidigt som Bustas egensinnighet hörs tydligt över albumet har han gått på ett par stora mainstreamminor. Tönten Ron Browz nöjde sig inte med att bara skrika […][...]

Runt nioslaget igårkväll smög John Legend fram på Annexets scen, efter att ett dramatiskt intro med en Legend i boxningsringen hade visats på den stora filmskärmen bakom scenen. Innan dess hade även John Legends lillebror och bakgrundssångare Vaughn Anthony fått sjunga två låtar från sin nya EP, och irländska soulfunksångerskan Laura Izibor hade gett ett […][...]

Albumets titel antyder att den tredje skivan från John Legend ska betraktas som en utveckling. Ja, så kanske man kan försöka kamouflera försöket att bli en kopia av det som Snoop Doog, Kanye West och Outkast åstadkommit de senaste åren. Borta är den såsiga pianogröten från Once Again, här vankas det sexy time, elektronik och […][...]

Så behagligt det är med stadiga röster. Pålitliga röster som inte går av för hackor eller spricker när de rör sig utefter skalan (tänk Amerie, tänk Ashanti). Trygga röster som inte behöver visksjunga blygt eller bäddas in i mängder av stämmor för att duga (tänk skandinaviskt). Sådana som inte är pip-wailande janusansikten (tänk Mariah Carey). […][...]

I det såsiga, hjärndöda överhettningstillstånd som genereras av julivärmeböljan är man sällan kapabel att formulera sig intelligent om sinnesintryck, musik inkluderat. Men dagensskivaredaktionen lyckas suprahumant nog ändå och här är julis bästa. Midlife Crisis Raggare (låt) Inget är så härligt som lite hederlig raggar-bashing. Här är det all star-bandet Midlife Crisis som har plockat upp […][...]

Till slut hade ?uestlove pratat tillräckligt högt och mycket om att han skulle vilja spela in ett album med Al Green tillsammans med James Poyser för att budskapet skulle nå öronen på Blue Note-bossarna. Med sig in i studion har de hornen från The Dap-Kings. Lay It Down är ett supernostalgiskt retrosoulstycke. Falsetten i Al […][...]

Estelles debut The 18th Day var en av 2004 års ljusglimtar, med låtar värdiga betydligt mer erkända hiphop- och R&B-artister. Det var entusiastiskt, det var energiskt och det var ogjort. Jag tog henne snabbt till hjärtat. Dance With Me blev årets snyfttryckare och Freedom årets feel good. Go Gone blev ett dansnummer framför spegeln och […][...]

Att lyckas hålla sig aktuell i stora sammanhang i 18 år som Bronx-legenden Peter Phillips har gjort är ingen lätt sak. Pete Rock har väl under alla år egentligen aldrig slagit stort utanför hiphopkretser med Tom Scott-samplade They Reminisce Over You (T.R.O.Y.) som största hitten i ryggsäcken (Vad säger du om den, arg skåning?). Under […][...]

”The Breakthrough” från 2005 hade sina publikframgångar, vilket tydligen väckte profithunger. Så blev det alltså dags för en samlingsskiva. Fyra nya låtar tjänar som lockbete. Ett måste för dem som på bästa P. Diddy-vis skanderar att Mary J Blige är ”the queen of hip-hop soul” alltså. Meningen är att 15 års karriär, sju studioalbum och […][...]