1993. Ni kan historien. Staten Island sparkade liv i hiphopen med skräckfilmsvibbar och kung-fu-samplingar. Det dröjde inte länge förrän alla visste precis vad ”cream” egentligen betyder och kunde allt om vattentekniker. Förutom att Staten Island dropkickade skiten ur världens hiphopskallar och satte sista spiken i hiphopens guldålder blev resten av hiphop-scenen så jävla paff att […][...]

2Pac har förmodligen aldrig varit så stor som han är nu. Nyligen tog han över tronen som den artist som haft flest hits efter sin död. Han verkar också ha lämnat en hög mer eller mindre färdigställda inspelningar efter sig som kan matas ut i jämn takt. Snart har han nog släppt fler skivor efter […][...]

Jag är lite kluven inför den här samlingen från en av medlemmarna i Wu-Tang-klanen. Å ena sidan går det att plocka drösvis med fantastisk musik från de tidiga Wu-åren. Men eftersom klanen fullkomligt sprutat ur sig material under nittiotalet är det inte helt lätt att hålla koll på alla. Därför är Wu-Tang-samlingar bra på många […][...]

Det var en polack, en serb, en svensk och en sydamerikan. Det skulle kunna vara en Bellman-historia, ett statligt kulturstödsprojekt eller ett överdrivet politiskt korrekt Popstarsband. Det är liksom lite för bra för att vara sant. Men Colossos, Alex K, Piñero och Castelo har hängt ihop sedan 1996. Det senaste året har singlarna She och […][...]

Så kommer den i alla fall. Lite senare. Jag kände att jag var tvungen att skriva om Under Construction, trots att vi lämnat 2002 bakom oss. Det är ju ändå Missy. Förra året avslutades med att en drös r’n'b-artister följde upp smått fantastiska skivor. Ja Rule, Jaheim, Jay-Z och Nas för att nämna några. Det […][...]

Om jag skulle plocka ut de tio senaste årens viktigaste producent skulle det bli Tim ”Timbaland” Mosley. Utan någon större konkurrens. För få har haft lika stor inverkan på soulen, funken och hiphopen. Ända sedan Ginuwines Pony har han vänt upp och ner på hela genrer och fullständigt kört över allt vi trodde vi visste […][...]

”Everybody’s rappin’ / and only few can flow”, konstaterade J-Live i Braggin’ Writes för några år sedan. Helt sant. Och få flyter bättre än Nasir ”Niggaz Against Society” Jones. Så har det varit ända sedan debuten 1994. Inför recensionen har jag levt med Nas fem tidigare skivor (ja, eller åtta, beroende på hur man räknar). […][...]

Att Snoop hade något riktigt stort på gång till sin första skiva i full frihet anade jag redan när jag hörde ”Tha Last Meal”, sista släppet på No Limit. Men aldrig någonsin hade jag vågat hoppas på det här. Snacket inför skivan har mest handlat om hur Snoop Dogg slutat att både röka på och […][...]

Förväntningar är ett satans otyg. Eller… Eller förväntningar kanske funkar rätt bra när man tror att något kommer blir riktigt, riktigt Lakritspuckuselt och så visar det sig bli smått fantastiskt. Då är det okej. Men när det gäller skivor är det allt som oftast det omvända som gäller. Halva nöjet med musik är förväntningarna inför […][...]

Run DMC, Mariah Carey och Britney Spears har redan gjort det. Spelat in en ny Flashdance mycket baserat på deras egna resor mot stjärnstatus och med dem själva i huvudrollen. Nu har turen kommit till rappens vite bad boy, Eminem. För trots att jag inte sett filmen, och trots att Eminem själv sagt att det […][...]