Does It Offend You, Yeah? har ett väldigt enerverande bandnamn. De döper dessutom sina skivor därefter. Deras musik är ett stort mischmasch av det mesta som alla icke brittiska mustaschprydda, tightsprydda neonkids fått allergiska utslag av från den engelska musikscenen under senare år. Klaxons-gröt, Ting Tings-röra, och ett par nypor från utomstående som Battles (även […][...]

Han heter Sindri Már Sigfússon. Han kallar sig Seabear när han spelar med sina vänner. Han kallar sig Sin Fang Bous när han spelar själv. Numera kallar han sig enbart Sin Fang när han spelar själv. När han kränger konst använder han sitt eget namn. Han pratar svenska. Han är överallt över nätet. Han är […][...]

Vissa konstnärliga experiment funkar väldigt bra, som turboteater där en pjäs skrivs, repas in och framför på bara ett par dagar. Here We Go Magic bevisar även de att bra saker inte behöver ta tid. Bandet har bara funnits i två år. Here We Go Magic är Luke Temples hjärtebarn. Den första skiva tog två […][...]

Det är ganska oklart varför en här samlingen släpps nu. Skivbolaget Kill Rock Stars förklarar det som att man helt enkelt vill ge ut en introduktion för att låta en ny generation hitta bortgångne Elliott Smiths musik. De vill sälja skivor helt enkelt. Jag kände mig ganska oklar över varför jag valde att skriva den […][...]

Den ”lilla svarta”, eller LBD är ett sedan länge etablerat modebegrepp. Det är ett basplagg, något som varje kvinna bör ha som en av garderobens stöttepelare. Något som alltid fungerar, som alltid får dig att se fantastisk ut. Little Black Dress som i bandet är dock något annat, eftersom de är långt ifrån att få […][...]

Stockholmsduon woland drar åt två håll samtidigt. De tycks vilja peta i öppna sår och göra precis sådär nervvrakig, känslosam pop som rönt så enorma framgångar i landet under detta millennium. Å andra sidan vittnar deras dova sound om rötter i det nonchalanta, mest narcissistiska åttiotalet. De söker både den blasé attityden och intensiteten, och […][...]

Atlanta-bandet Deerhunter är ständigt i förändring. Varje släpp skiljer sig från det föregående avseende bandets uppställning. Samtidigt är det likformiga det som utgör Deerhunters baksida. Det händer inte särskilt mycket när Bradford Cox med vänner gör musik. Det monotona blir sällan monotont nog, det smarta och aviga blir sällan tillräckligt smart och avigt. Eller så […][...]

Our Love to Admire. I ärlighetens namn så har jag få, för att inte säga noll minnen av Interpols tredje album. Även om man både då och nu visste ungefär vad som komma skulle. Interpol är inte direkt ett band hågade att byta linje, även om man efter inspelningen av detta misstänksamt nog självbetitlade fjärde […][...]

Det är i det närmaste omöjligt att inte dra paralleller till Grandaddy när I Heart California ligger på skivtallriken. Och inte är det så konstigt heller – med två medlemmar ur sagda band, Jason Lytle och Aaron Burtch, som tongivande hörnstenar i färska Admiral Radley, de andra, Ariana Murray och Aaron Espinoza, härstammar från Earlimart. […][...]

Efter att ha verkat i indiescenens skuggor sedan 2002 är det nu på tiden att Milwaukee-kvartetten Jaill får den bekräftelse man förtjänar. That’s How We Burn är alldeles för bra för att falla bort bland skivutgivningssnåret. Med ett alldeles nypåskrivet kontrakt för Sub Pop i ryggen tycker jag mig ana ett band som känns mer […][...]