Efter att ha verkat i indiescenens skuggor sedan 2002 är det nu på tiden att Milwaukee-kvartetten Jaill får den bekräftelse man förtjänar. That’s How We Burn är alldeles för bra för att falla bort bland skivutgivningssnåret.

Med ett alldeles nypåskrivet kontrakt för Sub Pop i ryggen tycker jag mig ana ett band som känns mer avslappnat och förmöget att skriva ett album fyllt av indierockpärlor. Förra årets There’s No Sky (Oh My My) var raka motsatsen till denna skiva, ett hafsverk som kändes påtvingat och oärligt. Här trängs kreativiteten med spelglädjen och ett lättillgängligt uttryck vilar över skivan.

Paralleller kan dras till The Pixies eller, säg, The Shins. Det finns tillfällen på That’s How We Burn då det nästan är för likt sistnämnda band (Summer Mess) men överlag ligger de på rätt sida tributgränsen. Det är i finfina On the Beat, She’s My Baby och första singeln The Stroller det verkligen tänder till och det flörtas till och med en del med samtida The Drums. På gott och ont, ska tilläggas.

Vad skivan saknar är en konsekvent och genomgående röd tråd. Mot slutet av skivan fattas gnistan som öppnar den och koncentrationen dör ut. Det blir onödigt småtrist, ungefär som MFF’s andra halvlek mot GAIS hemma senast. Man ror skutan i mål, tar hem en vinst men det är knappt så man förtjänar det.

Lite så är det för Jaill också.