Den ”lilla svarta”, eller LBD är ett sedan länge etablerat modebegrepp. Det är ett basplagg, något som varje kvinna bör ha som en av garderobens stöttepelare. Något som alltid fungerar, som alltid får dig att se fantastisk ut.

Little Black Dress som i bandet är dock något annat, eftersom de är långt ifrån att få mig att känna mig fantastisk. Snarare en aning fundersam. Någonstans förvånar det mig ändå att någon fortfarande gör skivor som den här. Det känns oerhört… 90. Snow in June är en virvel av syntar och drömlika shoegazesjok mot Toby Pipes’ ljusa, späda stämma. En första mental referens var Mew, men vid en andra genomlyssning har Little Black Dress mycket litet att göra med danskarnas muskelkraft och dynamik. Istället håller de sig i en fåra som redan karvats ut av mycken amerikansk indie före dem. Istället för att sväva ut på Cocteau Twins-manér, så gör man istället strandhugg i sen åttiotalspop och nittiotalsindie och altrock.

Snow in June bör kanske egentligen mest ses som en hyllning till alla andra band de håller högt; Twins, My Bloody Valentine och ett stänk av åttiotalets synthpop, än något originellt. Men det är en välgjord tribut – vindlande gitarrer, dränkta i dist och reverb, Pipes’ behagliga röst och små, smygande synthströmmar som dyker upp här och där. Kort sagt, det är snyggt. Den melankoliska, kristallklara Mute är snyggast av alla.

Sammantaget blir dock Snow in June inte så mycket mer än en vacker ljudkuliss. Där finns höjdpunkter (ovan nämnda Mute, Robin, End Film), men på det stora hela är slutresultatet väl anemiskt. Inget som man (tyvärr) kommer ihåg i samma grad som Pipes’ gamla hit Breakfast at Tiffany’s.