Jag säger som Homer Simpson: You say that so often that it’s lost all meaning. King Britt släpper i och med The Intricate Beauty enligt egen utsago sitt sista album med ”vanlig” dansmusik. Hädanefter är det betydligt mer experimentella elektroniska tongångar som ska gälla, tydligen. ”Jaja”, är min första tanke. Det har vi hört många […][...]

När det handlar om Kylie, ja eller för den delen vilken som helst av popsystrarna Minogue, så behövs det inte särskilt mycket för att göra min dag. Kylie släpper nytt. Så var vi hemma. Under Kylies musikaliska karriär (som faktiskt är snudd på lika lång som Madonnas, även om det sällan känns så) har det […][...]

Efter att på förra årets Arvikafestival ha sett James Yuill förpassa sin akustiska gitarr till bakgrunden för att istället helhjärtat ratta fram bröstbultande effekter och rytmer är det ingen direkt chock att Movement In A Storm är mer fokuserad åt den delen av hans musik. Inget jättekliv kanske men där effekterna och beatsen på debuten […][...]

Det känns som att Faithless funnits med oss sedan dansmusikens begynnelse. Som att de alltid funnits där. Nu är det ju självklart inte så, men när jag skulle börja skriva den här recensionen insåg jag att det faktiskt finns en parallell mellan Faithless och gårdagens recension, Maries text om Robyns senaste album. Båda två släppte […][...]

Nytt album från Robyn. Det femte i ordningen. 2010 verkar bli året när vi inte bara får ett album från Robyn, utan tre. Den första har rätt unisont hyllats. Sannolikt kommer liknande tongångar höras när del två och tre i Body Talk-serien når oss. Det är bra. Det förtjänar hon. Robyn är en av vårt […][...]

Femton år och sju album har hunnit passera sedan The Chemical Brothers vräkte sig in på den musikaliska scenen med sitt debutalbum Exit Planet Dust. Albumet som inte bara markerade slutet på en namnera (The Dust Brothers) utan som också på knuffade fram Tom Rowlands och Ed Simons längst fram på scenen. Ja, eller, de […][...]

De kommer allt oftare: släppen med elektronisk musik från bortom den gamla järnridån. Klubbig danshouse eller nedtonad absolutelectronica från länder som Estland, Polen och framförallt Ryssland. Och trots att musiken låter som klubbig danshouse eller nedtonad absolutelectronica gör mest så har jag ändå svårt att se bortom den mentala järnridån som fortfarande smäller ner med […][...]

Jacques C Layers Funk Noir Records/Border Delar säng med fransk house/electro och brittisk postpunk. Småtrevligt. Myspace Jamie Lidell Compass Warp/Border Soul med elektroniskt brus. Myspace Daniel Johnston Beam Me Up! Hazelwood/Border Ett substanslöst lallande. Men den bipolära störningen ursäktar väl musiken. Myspace Kasban Nåt som bankar Bonjour Recordings/Border Lättsam pop i Jakob Hellmans anda. Myspace […][...]

Att Caroline Laher och Franck Garcia ger ut sitt gemensamma projekt på Ben Watts Buzzin Fly-etikett kan på sätt och vis inte bli mer passande. Musiken på Left, och föregångaren Pain Disappears, består i grund och botten av samma huvudingredienser som Everything But the Girl. Åtminstone nittiotalets Everything But the Girl. Det var ju då […][...]

Jag tror att det är den jävla eländiga kylan som är anledningen. Vintern som aldrig släpper taget och metrologer som pratar om frost fast det är maj. Som dessutom säger att sånt här kan vara fullt normalt den här tiden på året. Skitsnack. Det är har aldrig varit en sådan här eländig och långdragen vinter […][...]