Tillsammans med Mike Patton och Jennifer Charles (från Elysian Fields) ger Nathaniel Merriweather (Dan the Automator Nakamura) oss ”Lovage: Music to Make Love to Your Old Lady By”. Som en uppföljare, men ändå inte till Handsome Boy Modeling Schools ”So…How's your girl”. Chest Rockwell (Prince Paul) som var andra halvan av Handsome Boy Modeling School […][...]

Det är kul med långa albumtitlar. Och det här är en av de längsta jag stött på sedan PM Dawns fullängdare. Men jag tror nog att jag kommer att nöja mig med att kalla Mr. Lens debut-cd för Pity the Fool framöver. Annars blir det ingen plats över. Egentligen är det här en Mr. Len […][...]

Utan att ge mig in i debatten om kommersiell musik kontra underjord kan jag nog våga mig på en gissning att de flesta artister förmodligen har ”kunna leva på min musik” högst upp på sin lista. Men jag gissar att ”klassiker” också ligger rätt bra till för en, åtminstone, topp fem-placering. Med klassiker menar jag […][...]

Ännu en i raden av filmmusikskivor. Och den här gången är det Jermaine Dupri som samlat kompisarna för att ljudsätta Keanu Reeves nya film. Spännande? Nja. Jermaine Dupri har en tendens att väcka starka känslor hos många hiphop- och soulfans. Antingen älskar man hans produktioner och, kanske främst, hans släpiga rappande, eller så vänder det […][...]

Två sekunder. Så lång tid skulle det ta för rätt många jag känner att kasta sig över fjärrkontrollen och driva ut US3 ur stereon. An Ordinary Day In An Unusual Place börjar nämligen med världens kanske mest utslitna sampling: James Browns Funky Drummer. Och då menar jag inte en snygg, nyskapande sampling av funkfarbrorns odödliga […][...]

Jag hade svårt för Kaah i början. Jag gillade ju faktiskt flera låtar. Men jag hade lite svårt för våldtäkten på det svenska språket. Men när jag kom över det fartguppet upptäckte jag ju att Kompissång var en riktigt skön soultripp med sina sommarvibbar. Men det fanns flera halvtrista låtar. Detsamma gäller för uppföljaren Soulrebell, […][...]

Jag gillade verkligen Arsonists debut. En av det årets stora glädjepiller och dessutom en riktigt bra hiphopplatta. Bra rim, bra flyt, löjligt tajt mickpassande och tunggung. När Arsonists nu är tillbaka är de en trio. Freestyle har hoppat av och börjat hänga med Looptroop och andra istället. Och tyvärr känns det som om lite av […][...]

Guru återvänder till underjorden. Ungefär så presenteras den här skivan. Som ett nytt projekt för de riktiga headsen. En chans att göra något utan pressen att sälja. Eller snarare, utan pressen att leva upp till förväntningarna som ligger i namnen Gang Starr och Jazzmatazz om man för tillfället är lagd åt det elakare hållet. Jag […][...]

Inom soulen och hiphopen finns gott om sidekicks. Några av dem blir en kvalitetsstämpel för de artister som lånar dem. Public Enemys Flavor Flav, Nate Dogg, Eye n’I, Lil’ Mo för att nämna några av dem. Dynamit med nästan vem de än paras ihop med. Men när de ska göra något under eget namn vill […][...]

”She the one you thought would never do a solo LP” Orden är Lisa Lopes egna. Och jag var väl en av dem som faktiskt trodde det. Hon har alltid stått lite bakom T-Boz och Chili. Speciellt som TLC med åren blivit allt mer sofistikerade och kommit längre och längre från den ”skiter i allt”-attityd […][...]