Det är kul med långa albumtitlar. Och det här är en av de längsta jag stött på sedan PM Dawns fullängdare. Men jag tror nog att jag kommer att nöja mig med att kalla Mr. Lens debut-cd för Pity the Fool framöver. Annars blir det ingen plats över.

Egentligen är det här en Mr. Len presents. Lite grann som DJ Muggs Soul Assassins-serie, och andra liknande serier som olika DJ:s gett ut. Istället för att försöka sig på att bli superstjärna på egen hand (hej, Puffy) nöjer de sig att stå i bakgrunden och göra grovjobbet för att sedan bjuda in sina polare som mickkontrollerare.

Mr. Len är förmodligen mest känd som DJ:n i det alternativa, underjordiska hiphopkollektivet Company Flow som hyllades som ett smalspårsalternativ när de kom, i en tid då hiphopen dominerades av Puff Daddy. Många, däribland många i min egen bekantskapskrets, kunde inte få nog av sitt hyllande av gruppen och deras beats. Själv var jag aldrig en som sprang gata upp och ner med Company Flow-tolvor i händerna och försökte frälsa en oförstående omvärld. Company Flow var stundtals lysande, men jag har aldrig torskat på dem helt och hållet.

Så när Mr. Lens första skiva i eget namn dyker ner i brevlådan spricker jag inte av förväntan, om vi säger så. Det blir inte bättre av att jag i pressmaterialet läser att Mr. Len ”takes things where they’ve never gone before”. Ja, ja.

Men inget hade kunna förbereda mig på den ljudbomb som rullar ut ur högtalarna när Pity The Fool snurrar igång. En mullrande bas, baskaggar som håller på att spräcka högtalarna, grovhugget skratchande och ödesmättade melodislingor i Cypress Hill-klass (när de var som bäst, alltså) bildar bakgrunden till The Juggaknots långsamma rappande i This Morning. Det är skitigare än det mesta jag hört i år. Eller på länge, faktiskt.

När sedan Massinfluence får sällskap av en släpigt, svängig wahwah-gitarr i Get Loose kan jag inte låta bli att dra upp volymen. Volymen hoppar upp ytterligare några snäpp när Jean Grae och Murs äntrar scenen i The Hurt. Elektriska trummor i den gamla Eric B. & Rakim-skolan inleder för att snabbt ge plats åt ett monotont hamrande piano. När så micken passas över till Q-Unique från Arsonists i Straight höjer jag så mycket att väggarna börjar skaka. Såväl rytmer som rap låter som de körts genom en konservburk. Skitigt, skitigare, skitigast.

Då är jag faktiskt beredd att slita ut CD:n ur stereon och springa gata upp och gata ner och tvinga varenda människa att lyssna. Då förstår jag vad pressmaterialet pratade om. Då är det så bra att det är löjligt. Men det finns ett stort problem med Pity The Fool.

Den tar inte slut efter spår fem.

Hade Mr. Len strypt låtflödet här hade det här varit världens just nu bästa EP. Men när Lord Sear sparkar igång Girl (Got To Give It To Me), sänker jag volymen. Det börjar bra, men halvvägs in i låten tröttnar jag. En tillfällig svacka. Tror jag. Men jag sänker ytterligare i Taco Day. Och lite till i Force Fed. Och så fortsätter det. Chubb Rock är med och gästar. Hur kul som helst. Men tyvärr är inte låten han gästar på lika kul. När det inte ens blir kul när Chubb Rock är med är något fel.

Kort sagt känns det som om luften går ur Pity The Fool alldeles för tidigt. Kanske beror det på att idéerna tog slut. Kanske var det energin. Kanske är inledningen så knäckande bra att alla andra spår känns svagare än vad de egentligen är.

Men faktum kvarstår. Pity The Fool består av fyra och ett halvt spår (spår fyra är ett kort mellanspel) fantastisk hiphop. Men när hela skivan består av 16 låtar räcker det inte på långa vägar.

För precis som titeln är den här skivan alldeles för lång för sitt eget bästa.