Två sekunder.

Så lång tid skulle det ta för rätt många jag känner att kasta sig över fjärrkontrollen och driva ut US3 ur stereon. An Ordinary Day In An Unusual Place börjar nämligen med världens kanske mest utslitna sampling: James Browns Funky Drummer. Och då menar jag inte en snygg, nyskapande sampling av funkfarbrorns odödliga klassiker. Nix, vi snackar stöld rätt upp och ner här. Inget finlir.

Att inleda en skiva så betyder antingen att man är närmast sjukligt överkaxig eller att man helt enkelt tycker om att skjuta sig i foten på fredagskvällarna. Jag låter det vara osagt vilket.

US3 var gruppen som slog igenom med dunder och brak med Cantaloop som samplade Herbie Hancocks Cantaloupe Island. Men inte nog med att skivköparna började få nys om en jazzig hiphopsingel som rörde sig i underjorden, dessutom fick det närmast legendariska jazzbolaget Blue Note Records upp ögonen för gruppen. Och människorna på Blue Note gillade vad de hörde. Så till den milda grad att US3 fick skivkontrakt och tillgång till hela Blue Notes bakkatalog. Utan att behöva bekymra sig om att få samplingar godkända.

Om jag säger att i stort sett alla världens riktigt stora jazzmusiker någon gång under sin karriär legat på Blue Note Records, så förstår säkert de flesta att rätt många hiphop-artister därute skulle ge sin högra arm, och flera andra kroppsdelar, för att byta plats med US3.

På nya skivan fortsätter US3 i de uppkörda fotspåren. Ljudbilden bygger på jazziga eller funkiga breakbeats. Ovanpå ligger knastriga jazzpianon, svängiga ståbasar, frenetiskt skrikande trumpeter och saxofoner samt sång och rap i en salig blandning.

Det gör att det här borde vara en fantastisk skiva. Och många gånger svänger det mer än en kärleksparad. Men allt för ofta kvävs gunget och rumpskakandet av överdödande instrumentonanerande. Det blir precis lika roligt som att se en konsert med jazzband som är mer intresserade av hur överjävliga de är på sina instrument än på att göra något som publiken faktiskt skulle kunna tänkas gilla.

Och de gånger US3 faktiskt plockar bort de värsta skalövningarna och plockar bort en massa från sina ljudkonstruktioner blir det bara platt och trist. Undantag finns, som World No More, men de är oftast inte tillräckligt bra för att jag ska lägga dem på minnet.

Jag borde förmodligen älska den här skivan. Och skulle nog göra det om jag tog ett spår i taget med en veckas paus däremellan.

För att när jag lyssnar på hela An Ordinary Day In An Unusual Place blir jag bara frustrerad och trött.