Jag är gammal.

Jag är gammal och grinig.

Jag är gammal och grinig och förstår inte.

Artonåringen Dizzee Rascal är ett av årets mest uppmärksammade debutantnamn. Så uppmärksammad att han lyckades knipa årets Mercury Music Prize-utmärkelse för bästa brittiska album för några veckor sedan. Till på köpet den förste rapparen som kammat hem priset.

En helt okej start för en debutant.

Och visst finns det fog för uppmärksamheten. ”Boy in da Corner” låter verkligen inte som något annat album i år. Det är ”Original Pirate Material” skruvat ett varv till. Men Dizzees skiva får The Streets att framstå som svulstiga och överproducerade. Kan vi skala bort ännu mer? Klart vi kan.

Precis som Mike Skinner hör Dizzee hemma i Storbritanniens Garage-scen, med inte så lite drag av 2Step. Men på Dizzees vinylspelare finns inga 45 varv, eller så har han bara glömt byta läge. För det här är 2Step på halvfart. 2Step på halvfart inspelad mitt inne i ett järnverk på full effekt.

”Boy in da Corner” är ett riktigt jävla elakt album. Musiken har snudd på strippats på allt annat än bas och trumma. När en liten melodislinga då och då irrar sig in och frontalkrockar med alla rostiga kanter slår det gnistor.

Och visst. Resultatet spelar i en helt egen serie. Det är lika mycket avskalad New York-hiphop av den gamla skolan som pillerpoppande, brittisk dansmusik. Ska jag jämföra med något album i år blir det faktiskt Sophie Rimhedens knasterknasiga ”Hi-Fi”. För både Sophie och Dizzee har svängt ihop skivor som någonstans i botten vill dansa sig medvetslösa på första bästa dansgolv, köksbord, eller vad som nu råkar finnas i närheten. Men i båda fallen hålls musiken kort. Den tillåts inte springa iväg och göra sin grej. Istället misshandlas den sönder i sina minsta beståndsdelar – musiken balanserar hela tiden på en tunn gräns där den riskerar att explodera. Eller implodera. Jag blir inte klok på vilket.

”I'm Freddie Kruger / make a Luger explode”

Jo. Han låter så, Dizzee. Och ser ut så på bilderna. Men trots det känns Dizzee som en riktigt trevlig kille. På skivan är det inte alls ännu en gangsta-wannabe som håller hov. Jag vill verkligen gilla honom massor. Jag vill verkligen att ”Boy in da Corner” ska vara världens just nu bästa skiva. Nåja, nästan.

Men. Så finns det ett ”men”. Ett stort ”men”.

Jag orkar sällan igenom hela albumet utan att tröttna. Det blir för mycket av samma sak.

Bitvis funkar ”Boy in da Corner” precis så bra som jag önskat. Som ”Jus' a Rascal”, med sina högtravande operavibbar och sin mördande, malande basgång, och framförallt singeln ”I Luv U”. Det båda dessa har gemensamt att de bryter av mot mönstret, sticker ut. Särskilt kul med den sistnämnda är Dizzees gräl med kaxiga Jeanine Jacques, en gäst jag gärna hade hört betydligt mer av.

För som det är nu finns det inte mycket på ”Boy in da Corner” som fastnar hos mig när skivan snurrat klart. Det är inte alltid ”nyskapande” och ”så jävla bra att man gråter” går hand i hand.

Men herregud, killen är 18 år. Han har skrivit och producerat i princip alltihop själv.

Potential är bara förnamnet.