En av förra årets guldklimpar, som jag upptäckt så där lite i efterhand, är kanadensiska Daniel, Fred & Julies självbetitlade album som släpptes i december. Julie Doiron har slagit sig ihop med de två andra indierävarna, Daniel Romano och Fred Squire, och på klassiskt vardagsrumsmanér och med hjälp av ett par akustiska gitarrer, spelat in ett antal traditionella folkmelodier.

Det är stämsång, slitna röster och självklara arrangemang i en genre som mer och mer handlar om snyggt, snyggt, snyggt. Doiron och sällskap har egentligen aldrig haft ambitioner om att göra något snyggt. Stämsång och komp har lite mer hjärta och lite mindre reverb. Det är småbarnsföräldrafolk med låga ambitioner.

Två av spåren är skrivna av Daniel Romano. Runner är trots låturvalet albumets starkaste spår och Your Love har sina poänger om än inte lika starka.

Det är inga dunderhits som tolkas på albumet och därför är det fortfarande personligt, på samma sätt som Julie Doirons soloalbum alltid är väldigt närgångna, trots att hon många gånger mest vill umgås med sin gitarr. Men spår som Clementine blir överflödiga vem som än tolkar dem.

Bäst är albumet i sin helhet. Med de släpigare spåren i spetsen. Trion är självklar i sin sammansättning och sitt sound. Det är tre veteraner som gjort ett oändligt antal samarbeten de senaste femton åren. Trots att Julie Doiron främst är känd för sitt soloprojekt är det i band som Eric’s Trip och Herman Dune hon utvecklats. För ett par år sedan gjorde hon och Fred Squire ett album med Mount Eerie och hade hon inte haft sina utflykter hade förmodligen de flesta av hennes soloalbum låtit likadana.

Daniel, Fred & Julie är en pausfågel, ett sånt där ingenting-album som är gjort på en höft på en helg som var över, men det blev betydligt bättre än så.