Titeln och omslaget antyder skivans innehåll. De här männen är inte riktigt navlade. Ett fotomontage i cd-häftet föreställer bandmedlemmarnas ansikten fastsatta på diverse djur. Det är någon som har haft photoshopkalas och skrattat läppen av sig. Det kunde lätt vara någon p-funkare som gjort det här och mina förhoppningar är på topp när jag börjar […][...]

Jag har väntat och längtat efter den här skivan ganska länge och mycket. Utan att jag egentligen kan förklara varför. Jag har inte föregångaren ”Kaahlender”. Även om jag försökt köpa den flera gånger. Jag tror att det beror på att Robyn var så lyckligt lyrisk och berömmande i en TV-soffa för ganska längesen. Men, nog […][...]

Vad säger man om det här? Fotboll och musik hör tydligen inte alls ihop. Det bevisas ännu en gång. Den här gången är det legendariska GAIS som får sitt namn draget i smutsen av punklegenderna Attentat och funkhjältarna Stonefunkers (även om de valt att kalla sig för Stenkross i det här sammanhanget). Då har jag […][...]

Maceo spelar saxofon. Han har spelat i sammanhang som gör mig gråtfärdig av beundran. Med James Brown på 60- och 70-talet. I Parliament på 70-talet, där han tillsammans med trombonisten Fred Wesley utgjorde The Horny Horns. Med Bootsy Collins och George Clinton i diverse konstellationer efter det. Och under det senaste året med TAFKAP. Den […][...]

Eftersom jag en gång beslöt mig för att inte vara konsument utan producent av vad det månde vara så förefaller det mig vara en något udda uppgift jag nu står inför, att recensera någon annans alster. Jag skulle med glädje kunna recensera några av mina egna, det skulle vara mycket enkelt: Allt som Jon Rekdal […][...]

Min första reaktion var ”toppen!”. Sen vände det och blev ”lite segt va?” Och här står jag nu och velar, ena sekunden älskar jag det och nästa blir jag frustrerad. Men jag har faktiskt inte hittat något att klaga på. Det är ont om lättfastnande melodier på skivan. Men vem behöver såna? Det är långsamt, […][...]

En obeskrivligt egensinnig människa är han, det råder det väl ingen tvekan om. Och jag accepterar väldigt många osmakliga infall och obegripligheter från hans sida, för hans musikalitet är trots allt så kraftfull. Funken är stark inom honom. Men på senaste åren har till och med jag, som alltid varit hängiven herr konstig symbol, haft […][...]

Det finns låtar och skivor som förföljer mig, som vägrar släppa taget och till slut blir en del av mitt liv. Lyn Collins ”Think (About It)” är en sådan låt. Jag upptäckte den någon gång för ganska längesedan. Tidigt nittiotal skulle jag gissa. Förmodligen är det Mats Nileskärs ”fel”. Första gången jag hörde den sa […][...]

The Brand New Heavies går ut hårt direkt i cd-boken: ”It was some time in the early eighties when America first forgot how to funk.” De fortsätter att slakta funkindustrin och avslutar med ”…funk's myriad flowers turned into deadheads and the music that once made history instead bacame it. Except over here in England, that […][...]

På CDns omslag står det att de tio låtarna på den här skivan är inspelade någon gång mellan den 23 januari 1985 och den 18 juni 1994. Det står också att det bifogade materialet (musiken alltså) ursprungligen endast var avsett för privat bruk. Det hade kanske varit bäst att det fick fortsätta så. Inte för […][...]