2005. Missy Elliott har spelat in ett hiphop-album. Nu kanske det här inte känns som något särskilt nyskapande, men i Missys värld är det nästan det. För alla soloskivor som Missy har släppt har varit mer än bara hiphop. Tillsammans med ständige följeslagaren Timbaland har Missy gång på gång lagt till nya kapitel i hiphopens […][...]

Medaphoar har blivit MED. Tillbaka igen, för första gången. Med ett mindre allstar-gäng vid sin sida. Vad sägs om produktioner av Madlib, J Dilla, Oh No och Just Blaze. Man kan få en sämre start. När ännu en Madlib-skiva, för det är ju i praktiken vad det är, dök upp var jag inte helt odelat […][...]

Det hade egentligen räckt med det där fantastiska Dre-pianot i inledande ”Westside Story” för att jag skulle bli nöjd. När kyrkklockan ringer i bakgrunden strax innan 50 Cent börjar sluddra refrängen vet jag att jag snart kommer att springa runt och skrika g-g-g-g-g-unit! Likt en av Pavlovs hundar svarar min nacke på ännu ett benhårt […][...]

Alltså det går ju inte att hävda att det här är dåligt på riktigt med hedern i behåll. Dr Dre garanterar att lägsta nivå är hyggligt hög och Em skriver sina texter med vässad penna. Däremot är det inte särskilt svårt att upptäcka att autopiloten är påslagen. Det finns inget nytt under solen och om […][...]

Som en golden retriever snarare än en greyhound, så känns Snoop Dogg år 2004. Han har förvandlats till gangstahiphopens mysfarbror (eller ständige snuskgubbe om ni så vill). Han biter inte särskilt hårt och upprör nätt och jämnt en indiemoralist längre. (Det skulle möjligen vara i den moderna mördarballaden ”Can U Control Yo Hoe” där Snoop […][...]

Question: Tell me what you think about me I buy my own diamonds and I buy my own rings Only ring your cell-y when I’m feelin’ lonely When it’s all over please get up and leave Question: Tell me how you feel about this Try to control me boy you get dismissed Pay my own […][...]

Jag måste erkänna att jag faktiskt plockat bort Royce från listan över artister att hålla koll på. Efter det stora genombrottet med den mästerliga ”Boom” (jamen visst är det DJ Premier) plockade Sony fram det tunga artilleriet när det blev dags att spela in den egentliga debuten. Dre och The Neptunes fanns bland namnen som […][...]

Jag antar att Royce Da 5'9″ har ganska lite med den här utgåvan att göra egentligen. Titeln säger väl egentligen allt. Det är disslåtar och ratat material. Skräp och skrot. Bortglömt och förträngt. Allt omvartannat. Den som jobbar riktigt hårt kan kanske skrapa ihop låtar till en hygglig EP av de här 37 spåren. Jobbigt […][...]

2Pac har förmodligen aldrig varit så stor som han är nu. Nyligen tog han över tronen som den artist som haft flest hits efter sin död. Han verkar också ha lämnat en hög mer eller mindre färdigställda inspelningar efter sig som kan matas ut i jämn takt. Snart har han nog släppt fler skivor efter […][...]

Raphael Saadiq har för mig alltid varit en i gruppen av soulartister som jag egentligen borde gilla men aldrig riktigt lyckats förstå storheten med. Lika mycket som jag berörs av Angie Stone, Jaheim, Erykah Badu och Dwele, lika lite känner jag för till exempel R Kelly, Macy Gray och Donell Jones. Varför det är så […][...]