Behemoth lägger sannerligen inga fingrar emellan. Fortast, hårdast och ondast möjligt. Till en början framstår ”Demigod” bara som ett enda virrvarr av blastbeats, riff och break. Efter att ha vevat skivan några gånger klarnar det något.

Det är ingen lättuggad anrättning de serverar, det är ett som är säkert. Extrem metal vill de benämna det själva, efter att ha vandrat över från mer ren black metal till mer deathorienterat stuk. Själv skulle jag nog säga att det stundtals låter som ett black metalsmittat Morbid Angel runt A och B. Eller varför inte Nile? (Med tanke på att Karl Sanders gästar på skivan.)

När så skivan har lagt sig något utkristalliserar sig en hejdlös massa riff, av vilka många är riktigt schyssta. Då och då dyker någon slinga upp, men det är i undantagsfall. Behemoth poängterar med önskvärd tydlighet vad merparten av den hårdare metallen går ut på; rytm och teknik framför melodier. Och rytm och teknik får man så det räcker och blir över av på ”Demigod”.

Tyvärr måste jag säga att kaoset blir mig övermäktigt. En lite för stor munsbit. Jag får inte riktigt grepp om skivan. Framförandet sitter som en smäck men jag saknar mer grejer att hänga upp låtarna på. Den framstår mest som ett knippe, förvisso knivskarpa, riff som staplats på varandra. Då och då blixtrar det till i ett snyggt parti, men dels glömmer jag dem till nästa gång och dels försvinner de snart i virvelvinden.

”Towards Babylon” är tillsammans med ”Before Aeaons Came” höjdpunkterna. Men tyvärr är det här, trots att det tar emot att medge det, lite väl extremt för mig. Berätta det helst inte för någon.