Recension
- Ghost Reveries (CD) Opeth
- 2005
- Roadrunner/BonnierAmigo
Essensen av vad de har blivit
Lyssna
Externa länkar
- Opeth
- Bandet sajt. Snygg och informativ.
Att sätta sig in i ”Ghost Reveries” när den väl damp ner efter diverse postgångsstrul var inte lätt. Inte med alla hyllningar som skivan fått från alla möjliga håll. Förväntningarna var minst sagt uppskruvade. Som så många gånger förr för högt.
Kanske är det förväntningarna eller så är den här skivan helt enkelt inte så bra som alla toppbetygsrecensioner har sagt. Men faktum kvarstår: den suger inte tag i mig så där hårt som jag skulle önska.
Det är egentligen en väldigt logisk väg de har vandrat. Efter experimenten med stenhårda och sammanbitna ”Deliverance” och softa proggsystern ”Damnation” kunde man nästan förvänta sig att de skulle gå mot ett mer traditionellt Opeth-sound igen. Inte för att de föregående skivorna inte bar drag av Opeth, men ”Ghost Reveries” är kronan i stamtavlan för bandet. Själva essensen av vad de har vuxit till att bli.
För er som inte är bekanta med bandet tidigare handlar det om progressiv death metal, med mycket kontraster där det hårda möter det mjuka. De drar sig inte för att låta låtlängden sticka iväg, ej heller för att vara mjuka, en egenskap som de ska ha all heder för.
”Ghost Reveries” är även ett projekt som byggt på den tidigare framgången. De bröt med sitt skivbolag och kunde i lugn och ro spela in för att sedan skriva på ett nytt kontrakt. Bollen var hos Opeth och de kunde därför ge ifrån sig ett synnerligen genuint album. Produktionen är väl avvägd, låtarna är genomarbetade och skivan är hundra procent Opeth.
Ska man likna den vid någon tidigare skiva dyker ”Blackwater Park” genast upp. Den har likt ”Ghost Reveries” många mjuka stunder, för många om du frågar mig. Mina favoriter är redan nämnda ”Deliverance” och kalla ”My Arms, Your Hearse”, två plattor som med lätthet kan sägas vara hårdare än ”Ghost Reveries”.
Nu för tiden har även sättningen utökats och Per Wiberg trakterar orgel på skivan. En rekrytering som ger skivan ett större drag av 1970-tal och som inte förvånar ett dugg, snarare är det förvånande att det dröjt tills nu.
Och det är nog kärnan i ”Ghost Reveries”: inget är ett dugg förvånande. Det är så utpräglat Opeth alltihop. Först när det börjar dra ihop sig framåt slutet suger skivan tag i mig, och då märkligt nog med lugna ”Hours of Wealth”. Först på de sista tre spåren faller bitarna på plats ordentligt. På ”The Grand Conjuration” brölar dessutom Mikael Åkerfeldt på sitt bästa sätt sedan Bloodbaths ”Ressurrection Through Carnage”. Bara en sådan sak.
Det är inte så att skivan är dålig. Jag stör mig visserligen på både orgeln på ”The Baying of the Hounds” och den smått orientaliska slingan i inledningen på ”Beneath the Mire” och de alltför många lugna partierna, men det är långt till att kalla dem dåliga låtar. Största fadäsen är att låta finfina ”Reverie”, där Martin Lopez visar upp sitt trumspel från sin allra bästa sida, glida in i ”Harlequin Forest” och helt enkelt plana ut. Snarare motsvarar skivan helt enkelt inte förväntningarna. Eller kraven som det kanske är mer rätt att tala om i det här fallet. Opeth har haft bättre stunder än så här.
Publicerad: 2005-10-17 00:00 / Uppdaterad: 2007-04-19 17:26
16 kommentarer
Jag har promon "Selections from Ghost reveries" hemma. Det låter mkt bra. Nämnda Bloodbath-platta gillar jag ockå. Högkvlitativ döds.
#
Håller verkligen inte med. Ghost Reveries håller jag som en av Opeths absolut bästa skivor, uppe där bland Still Life och Blackwater Park. Inte en låt på den stundtals stela och själlösa Deliverance kommer i närhet av t.ex 'Ghost of Perdition'. Jag kör hårt och ger skivan antingen 9/10 eller 10/10. En av årets bästa skivor enligt min mening… Och min mening är givetvis rätt.
#
men snälla tomas, varför i s_tan recenserar du skivor över huvud taget? du gav "damnation" en 4a och du ger "ghost reveries" en 6a…!? förresten har inte jag hört "hounds of wealth". du kanske rent av har en helt annan platta!? så måste fallet vara, för det här är fasiken ta mig en lätt 9a! synd att det är du som recenserar hårdrock. verkligen synd.
#
förresten… hur vågar du ge fear factory nya samma betyg som ghost reveries? fy skämms!
#
Det tog ett tag att fastna i den, men sen är det svårt att sluta spela den – jag gillar verkligen orgeln på "baying.." – Wiberg platsar definitivt och passar naturligt in som en pusselbit i Opeth's utveckling. För övrigt hittar jag referenser från varje platta bak till MAYH.
Tack för recensionen! Den kom verkligen rätt i tiden – i oktober då Opeth är som finast. Själv hade jag förstås satt en 9:a för detta lär vara årets mästerverk.
NP: Atonement
#
deftoned: "Hours…" ska det så klart vara. Tack för påpekandet.
#
jag känner Tomas smak rätt väl vid det här laget; när jag såg att GR recenserats tänkte jag: "Tomas ger den en sexa", vilket jag någon sekund senare fick begräftat.
jag har länge förundrats över att så få hårdrockskritiker i Sverige inser Opeths storhet (dvs. att de är *mer* än bra, att de är brillianta helt enkelt); Jag drar mig till minnes Expressens recension av Deliverance. Tre getingar, och missnöje med att inte den var tillräckligt hård. Visst, Opeths skulle kunna mangla och bröla från början till slut i till en jämn dödssmet, men då är de inte längre ett helt unikt band; jag tror att Opeth helt enkelt är för arty och för avvikande för att riktigt gå hem; det blir för mycket förvirring i metall-huvudena.
#
watcher: Fast GR har väl ändå fått genomgående bra mottagande i pressen? Tror inte att jag har läst någon som inte har hyllat den. Det där med arty ligger det säkert något i, Opeth kräver sin sinnesstämning tycker jag.
Faktum kvarstår dock: GR är inte lika bra som MAYH och Deliverance. Och därav sexan, som ändå är avsedd att visa på att GR är en bra skiva. Men nog om det.
#
jo, rätt bra kritik har de ju fått men de får aldrig de riktigt höga betygen, om man bortser från P3s pris häromåret, före kandidater som raggarmetallarna Hammerfall; roligt att du gillar Hours Of Wealth, den är ju otroligt vacker och dryper av progressivt 70-tal och när mellotron-slingorna kommer en minut in och flätar sig samman med nylongitarren och senare pianot så står alla hår på kroppen i givakt: magiskt.
#
Jag kan inte gör annat än att tycka lite synd om dig Tomas. Det känns som om du är lite instängd i ett skjul, där du sitter och skriver recensioner trots att du inte hört någonting sedan din ungdom.
Själv anser jag att Ghost Reveries är, tillsammans med "Still Life", "Deliverence" och "Blackwater park", den bästa skivan med Opeth. Det märks tydligt att de börjar sikta mer mot någonting som skulle kunna kallas symfoni-death metal/rock, vilket låter väldigt häftigt. Att skivan inte är tillräckligt hårt, eller har för många lugna partier är ju dock fel. Jag tror inte de har gjort någonting som är tyngre än "The grand conjuration" och "hours of wealth", men visst ligger LÅTEN "Deliverence" på första plats.
I början var det nästan bara halva skivorna som verkligen var riktigt svinbra, varav de odistade näst intill bäst.
#
Tyckte det räckte ca 3 sekudner innan man greps tag av Åkerfeldts mäktiga growlande i GoP..
Sedan följer den magiska och omtumlande Baying of the Hounds som får håren att resa sig i nacken.
Den otroligt vackra Harlequin-forest. Den betydliga bättre Grand Conjuration, om man jämför med dess motsvarighet på deliverance (Master's apprentice). De porlande partierna i de stillsammare låtarna, kan få vem som helst att avlida som en lycklig människa. Och om du klagar på de orientaliska bitarna i BtM så måste väl du ha storbölat över Bleak som om någon har orientaliska influenser.
Att sträva efter att göra så hård musik som möjligt är ju bara patetisk, Opeth strävar efter att göra så bra musik som möjligt.
Det är omöjligt för mig att säga vilken skiva som är bäst av Opeths katalog. Orchid är lite sämmre men annars är de så många och så bra att jag får svindel av bara tanken.
När jag upptäckte Opeth och hade lyssnat igenom några skivor ville jag naturligtvis ha mer av samma vara. Problemet är att det finns ingen som är som Opeth, ingen som ens är nära. Opeth är bland de mest unika band som någonsin existerat, du verkar se det som något negativt.
Väntar hur som helst med spänning på deras nästa alster som borde komma ut relativt snart.
#
Du tog orden ur min mun, Karmosin. Alla låtarna är så jävla bra att ja vet fan inte vart jag ska ta vägen. Jag klassar denna skivan som en av världens bästa i mitt tycke. Att mangla på i 180 knyck i ena låten för att sedan sentimental-ballada sig i den andra, är något bara Opeth kan, enligt mig. Hours of Wealth är underbart vacker. 10/10
#
Karmosin: mycket av det du skrev är klockrent!
#
Thomas, vad snackar du om? Vad spelar det för roll om den är lugnare? Det här är ett av deras bästa Album. Jag håller verkligen med Karmosin.
1.Still Life
2.Blackwater Park
3.Ghost Riveries
4.My Arms, Your Hearse
5.Delvierance/Damnation
6.Morningrise
7.Orchid
Watershed är för ny för att få en plats. :)
#
Blir det ens någon Watershed? Thomas?
#
Erik: Alternativt har Roadrunner slutat skicka skivor till oss eller snor någon dem på posten på vägen, har inte fått varken Opeth, Cradle of Filth eller Satyricon trots att jag har bett dem skicka dem. Synd tycker jag. Och jag har inte köpt någon av dem privat heller.
#
Kommentera eller pinga (trackback).