Han har ett rätt sweet jobb, Damon Albarn, där han flänger världen runt och inspireras. Plockar upp influenser där han hittar dem. Han mjölkar och tömmer ut det han hör och ser över sig själv och skapar nya musikaliska projekt. Hans afrikanska resa började ges ut med Mali Music redan 2001. Förra året kom Kinshasa […][...]

Fool’s Golds ett par år gamla debut var närmast en smygande subtil besatthet. Visserligen hade (och har fortfarande) singeln Surprise Hotel en högst omedelbar hypnotisk förmåga, men resten av albumet tog inte lika omedelbart plats. Det var mest den där glasklara gitarrslingan signerad Lewis Pesacov. Leave No Trace har ingen sådan. Dessutom har Luke Top […][...]

LA-bandet Foster the People har gjort en ganska perfekt sommarskiva. Jag vet inte hur Torches kommer att låta när almanackan visar oktober, men förmodligen ungefär som Bag Raiders, Peter & the Magician, Mitzi och Is Tropical, för att nämna några. Namn som under de senaste månaderna gjort mycken grovgöra, men knappast kommer att gå till […][...]

Att afrobeatens fader, Fela Kuti, blev nästan 60 år är egentligen inget annat än ett mirakel. Han var ständigt i skottlinjen, en evig nagel i ögat på de styrande krafterna i hans älskade Nigeria. Kanske var det hans stora popularitet i folklagren som gjorde att en så pass kontroversiell artist ändå levde tills sjukdomen aids […][...]

Halvvägs in på Breaking the Fourth Wall dyker Discothèque upp. Ett elva minuter långt monster till låt som inte alls är så dansant som titeln kan antyda. Det närmaste disco den överhuvudtaget kommer är att den snuddar vid en nerrökt fjordvariant när den inte vill bestämma sig för om den vill helst ska vara dubbig […][...]

tUnE-YaRdS, eller Merrill Garbus som hon egentligen heter, har blivit en perifer men självklar del av den rådande lo-fi-vågen. Hon är förvisso så DIY som det ens är möjligt att vara – BiRd-BrAiNs är inspelad i hennes sovrum och producerad i gratisprogrammet Audacity – men till skillnad från alla andra skramliga akter med fula namn […][...]

Jag förstod aldrig riktigt Vampire Weekend. Det var inte det att de inte var intressanta, för det var de ju. Att korsa pop med afrobeat har varit ett strålande koncept ända sedan Paul Simon hittade på det, och att ett gäng stiliga akademiker uppdaterade det med en barnslig energi en sisådär 20 år senare var […][...]

Mathias Holmgren Tänk om jag dör nu inatt Mathias Holmgren Musik/EMI Barbados-Magnus med någon form av comeback. Myspace HiM HiM Hip Hip Hip Det är inte hårdrockfinnen, utan en Doug Scharin som gör en tämligen udda soloplatta med afrobeat, postrock och andra grejer. Myspace Pharaohs We’ve Tried Nothing and We’re All Out of Ideas Hip […][...]

The Very Best är min definition av obehag. Här har en svensk-fransk (check) producentduo (check) rekryterat en sångare (check) från Malawi (check) och knåpat ihop en dansant (check), sönderhajpad (check) och till råga på allt misstänkt hipp (check) kompott av afrobeat, electro, pop och dub (check, check, check, check). Det är trendängslan, exotiserande och kolonialism […][...]

Det är väl inte direkt så att han överraskar den gamle afrobeatmästaren. När han nu släpper ännu ett album i eget namn känns det mesta tryggt, bekant och fint. Han bäddar in mig och tar mig till Afrika med sina karakteristiskt mjuka träffar på trumskinnen. Tony Allen bestämmer tempot, jag kan bara följa med och […][...]