Fool’s Golds ett par år gamla debut var närmast en smygande subtil besatthet. Visserligen hade (och har fortfarande) singeln Surprise Hotel en högst omedelbar hypnotisk förmåga, men resten av albumet tog inte lika omedelbart plats. Det var mest den där glasklara gitarrslingan signerad Lewis Pesacov.

Leave No Trace har ingen sådan. Dessutom har Luke Top i hög grad gått över från hebreiska till engelska, vilket uppenbarligen river ned en hel del idéer om vad som verkligen pågår. Bägge albumen har också smygits fram ganska försiktigt, utan någon egentlig förvarning, vilket i och för sig kan ha varit till debutens fördel, men inför Leave No Trace hade man nog kunnat surfa lite mer på vågen (även om indievärldens förälskelse i afropop nog kan sägas vara förbi vid det här laget). För även om en viss del av spänningen försvinner med Tops lingvistiska omställning, så är Leave No Trace fortfarande omisskännligen Fool’s Gold; spindellika, vindlande låtstrukturer men denna gång en aning närmare västerländsk tradition med någon svag hint av new waveluktande klaviatur (Balmy). Den ibland närmast bluesiga känslan från debuten finns inte längre kvar.

Det betyder dock inte att Fool’s Gold inte tagit sig igenom ringen till det beryktade ”andra albumet”. Läget är snarast det omvända. Leave No Trace är ofta enklare att ta till sig, rakare, och om man så önskar, mindre utmanande. Fool’s Gold växte fram ur skuggan, fick så sakta konturer. Här står skåpet klart på plats; den omedelbara belöningen är större, men överraskningsfaktorn låg.

Beroende på var man står i ovanstående dilemma så placerar man Leave No Trace på olika sidor av Fool’s Golds debut. Att påstå att de inte lämnar några spår efter sig är dock en lögn i vilket fall.