Det är väl inte direkt så att han överraskar den gamle afrobeatmästaren. När han nu släpper ännu ett album i eget namn känns det mesta tryggt, bekant och fint. Han bäddar in mig och tar mig till Afrika med sina karakteristiskt mjuka träffar på trumskinnen. Tony Allen bestämmer tempot, jag kan bara följa med och lyda. Gott så.

Den här gången ligger fokus på sången och framför allt kvinnliga röster, gärna flera på en gång. Körarrangemangen står i centrum och hela albumet känns som en festivalspelning i den tidiga varma eftermiddagssolen. Orkestern är stor och får nätt och jämnt plats på den lilla scen de placerats på. Stämningen är god och den glesa publiken får mer än de förväntat sig. De flesta hade inte ens planerat att gå dit, men svänger snart utan eftertanke på både rumpa och lurviga ben med ett brett leende på läpparna och en hjärna som fortfarande är på väg att vakna efter gårdagens rus.

Blåssektionen förför med ett stort och fylligt spel och jag kommer på mig själv att stå med ett leende och hoppas på att Damn! ska ta en tur till Nigeria tillsammans med Timbuktu och komma tillbaka med en uppföljare till Alla vill till himmelen men ingen vill dö. Visst är det dags för det nu?

Secret Agent är ett lättsammare album än tjocka Lagos No Shaking som Allen släppte på Damon Albarns Honest Jon’s 2006. Luftigare och inte lika hårt på på funken. Kanske gillar jag det inte riktigt lika mycket, men det säger å andra sidan inte särskilt mycket. Lagos No Shaking var ett fantastiskt album som höll länge länge och som står sig väl i jämförelse med de verkliga klassikerna i Allens katalog.