dagensskiva.com

48 timmar

Text

Lux Interior 1946-2009

Jag såg aldrig The Cramps live. Det känns som att det lämpligaste sättet att börja den här dödsrunan skulle vara en konsertanekdot, en illustration av kraft, vansinne och passion. Många sådana finns det följaktligen också, men ingen av dem är min. Den relation jag skapat till The Cramps kommer för alltid att förbli platonisk. Någon skulle säkert säga lika bra där, men det är svårt att hålla med om det. Jag vet inte om jag kommer att förlåta mig själv för att ha stått över. Men nog om det.

The Cramps blev förmodligen det mest långlivade bandet från New Yorks ursprungliga punkscen. Trots en ständig rotation inom bandet ända sedan den allra första (kompletta) uppställningen (1976, mina damer och herrar) har dess kärna, Lux Interior och Poison Ivy, stått fast och ständigt fortsatt att gräva i gamla vinylsamlingar, träskblues och b-filmer. Deras nisch, dekorerad med voodoodockor, latex och retroscifi-prylar, inbegriper tidig rock’n'roll, rhythm and blues, rockabilly och garage. Ingen purist skulle kunna påstå att de musikaliskt varit speciellt renläriga, annat än vad gällde det egna soundet och estetiken. Motsägelsefullt, givetvis, men också självklart; The Cramps har alltid varit identifierbara och högst personliga. Många har givetvis försökt kopiera deras explosiva blandning av gore, sex och ja, rock’n'roll, men utan framgång. Och efter 33 år som aktivt band har vi nu alltså kommit till vägs ände.

För en dryg vecka sedan började nyheten om att Lux Interior gått ur tiden sippra fram. Till att börja med var det svårt att tro på ryktet (ibland gör viljan underverk), men det blev snart bekräftat, och till slut var det bara att acceptera; The Mad Daddy var borta. Han blev 62 år. Hans död kändes så absurd just för att Lux Interior alltid personifierat den oförutsägbare frontmannen, en potentiell risk, alltid beredd att ta showen ett steg högre, utan rädsla för att gå ”för långt”. En sorts energi som inte tycktes möjlig att släcka.

För mig var The Cramps steget in på rockens skuggsida, men ständigt med denna perversa humor som gjort dem så tillgängliga och motstridigt nog, mänskliga. Lux Interiors leopardbikinis och latexpumps har alltid överträffat de gängse rockposerna. Ivys ringande gitarr och hans avgrundstjut utgjorde den perfekta kombinationen, men slutackordet har slagits an. Å andra sidan skulle få band förvåna mindre än The Cramps genom att komma tillbaka från andra sidan.

Våra tankar går till Poison Ivy.


The Cramps spelar The Way I Walk på Napa State Mental Hospital i juni 1978.

Martina Nordman

Publicerad: 2009-02-12 23:09 / Uppdaterad: 2009-02-13 00:07

Kategori: Allmänt

3 kommentarer

Underbar hyllning! Lux var ju ändå en av de bästa :(

Gorillan Oregistrerad 2009-02-13 01:12
 

Lux var en ”one of a kind”. Hade den stora äran att bevista deras spelning på Göta Lejon 1986. En stor man är borta. Ett stort band kommer att leva vidare. Vi lyssnar på ”Lonesome Town” från Gravest Hits och snyftar med….

RIP.

Kurt Kloak Oregistrerad 2009-02-13 10:59
 

”Lux Interiors leopardbikinis och latexpumps har alltid överträffat de gängse rockposerna. Ivys ringande gitarr och hans avgrundstjut utgjorde den perfekta kombinationen”

Väldigt queer.

Någon Någonsson Oregistrerad 2009-02-16 09:49
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig