Det är så jovialiskt skramligt och vingligt att det hade kunnat vara inledningssoundtracket till en skakig, blurrig och lite smådammig indie-roadmovie. Den lilla skraltiga bilen med vilken våra hjältar och hjältinnor förflytttar sig, en kaktusbeströdd landsväg, en hund som tuggar på en gammal stövel. Och Headin’ Off. Någonstans där börjar alltså Surf City EP (det skulle nog inte vara alltför långsökt att placera ovan nämnda roadmovie i bandets hemland Nya Zeeland, rent fysiskt). Inte alldeles illa, även om det redan gjorts förut. Ungefär som Surf City EP. Vi fortsätter på den lilla landsvägen, men kommer ingenvart även om klockan indikerar att tid faktiskt har passerat.

På något sätt känns det väldigt logiskt att Surf City låter lite som Beach Boys kört genom ett lo-fi-filter och med en massa fuzz. Det är genomgående klassisk, basic popmusik, även om melodierna hela tiden ligger längst bak i mattan av knak, plink, plonk och dist. Säga vad man vill om titeln Dickshaker’s Union, men jag gillar dess burkiga galoppkomp som mest låter som om att det spelats på en tvättbräda.

Just ordet ”burk” vill jag gärna använda övergripande vad gäller Surf City. Burkdist, burkkomp, burkljud helt enkelt. Det, och en massa eko och plingande trianglar. Ep:n skulle, utöver landsvägen, fungera alldeles utmärkt på ett sånt där litet sunkhak man ibland trillar över på nån halvt bortglömd strand dit man enbart kan komma till fots eller max på moped. På eftermiddagarna skulle såna där älskvärda ställen kunna spela Surf City, typ som ackompanjemang till något brädspel. Det är tillräckligt vingligt, men samtidigt utan krångel, utan utmaning, utan tänder.

Egentligen är Surf City EP ett av de fall där skivomslaget säger tillräckligt. Jag skulle gärna vilja kalla det en surfkyckling, men måste väl erkänna; det är en cowboytupp.