Monarchy skulle enligt något av de många lösa rykten som flaxar runt på internetet avslöja sina identiteter i januari 2010. Hittills har det mig veterligen inte skett, varför både bloggarna och musikmagasinen ju kan fortsätta med sina hypoteser om Starsmith, Paul Epworth och fan och hans moster åtminstone ett tag till. En inte alltför vågad […][...]

The Dead Confederate låter otidsenliga på ett tidsenligt sätt. Detta kanske kan förklaras dels med att Wrecking Ball släpptes för första gången för ett par år sedan, och först nu får distribution i Europa, dels exemplifieras av att bandets stopp-start-stopp-teknik härletts till Nirvana i ungefär varenda text som någonsin skrivits om bandet. När grungen härskade […][...]

These New Puritans gjorde det sannerligen inte lätt för sig. Istället för att göra en Beat Pyramid version två (det är väl ändå trots allt ett hyggligt album) har man orkestrerat ihop ett fort. Någonstans läste jag att skivans utgångspunkt var att göra ett album centrerat runt instrumentet fagott, och med detta påstående i färskt […][...]

Jag försvarar villigt min etta med näbbar och klor. Jag älskar den. Resten spelar inte fullt lika stor roll, vissa har jag inte hört på ett par år, någon kom i höstas. Givetvis har man ju också glömt en del, och vissa kanske inte egentligen bör vara med. Men, spillerill. Det var aldrig någon riktig […][...]

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att höra Wesley Eisolds hardcorebakgrund på Love Comes Close. För maken till menlös skiva var det ett tag sedan man hade oturen att råka på. I mängden obegripligt positiv press talas det om no wave, pornografi a là Bataille, synthpop och ett sanslöst framgångsrikt äktenskap mellan distorsion […][...]

Det bör erkännas; när undertecknad för första gången, genom Surprise Hotel, hörde Fool’s Gold någon gång där i höstas, var den första, nobla kommentaren som gavs luft något i stil med följande: ”vad sjutton är det här för jäkla psykbryt?”. Nämnda psykbryt blev sedan en av höstens singlar; intrikat, bubblande, lätt psykedelisk, löjligt melodisk och […][...]

Synthpop är bevisligen inte världens mest nyskapande genre, och det är väl först nu som nya band återigen börjar krypa fram under sten och mossa efter den kollektiva överdos som var åttiotalet. Gemensamt för många av dessa band är dock att de knappast är några illbattingar, utan snarare i sammanhanget veteraner som efter sveda och […][...]

Göteborgsbandet Pistol Mob (hemmahörande på Alleycat Records) är nyligen hemkomna från en några veckor lång Europaturné som bland annat tagit dem till Tyskland, Spanien och Portugal. Med starka debuten Close Enough färsk i bakfickan har man bjudit halva kontinenten på en ordentlig dos svängig, hetsig punkrock. Vilket är årets album/spelning? Årets spelning för oss står […][...]

Som bekant är det ju nu redan väldigt nära till årsskifte och vad det medför i form av de ökända årslistorna. Detta bär också med sig att gå igenom årets skivskörd och bli påmind om de skivor man borde ha tagit upp. Även om Little Boots i albumformat lämnar en del att önska, så gör […][...]

På debuten The Ghost You Left Behind från 2007 lät Hearts of Black Science som ett shoegazerband dränkt i tjära. Nu, däremot, har de putsat de återstående fjädrarna ordentligt, och resultatet är svartsynt, effektfullt accentuerad indierock som mycket väl kan hamna på någon av Galaxens scener i sommar. Duon Änghede/Almgren arbetar mycket med vidsträckta, ekande […][...]