Den 15:e augusti 1998 stod jag i en del av Örebro som heter Hästhagen. Som namnet avslöjar är detta en plats med stora, öppna gräsytor en bra bit utanför centrum. Just denna dag var det festival i Örebro. Inträdet var 50 kr och på scen – i både solsken och ösregn – såg jag bland […][...]

Jag recenserar ”Glass Finger Ghost” av Jimmy Ågren & Co. Inte för att jag har tänkt utnyttja gratisreklam till min brorsas fördel – utan endast på grund av att det är en fördjävligt bra skiva helt enkelt! Om jag på snabbast möjliga tid skulle försöka att förklara vad det är för musik, och hur det […][...]

Denna skiva har allt som en människa kan önska sig. Artisten släpper här sitt första och förmodligen sista album. Han har varit känd för människor i alla tider men inte förrän nu debuterat på fonogram. I den första låten lägger han ribban högt, vi kommer in i ett fertiliserande sprut som skulle kunna göra hela […][...]

Jag är väl knappast ensam om att anse att den genomsnittliga kvaliteten på plattor som släpps har sänkts i och med cd-skivans intrång på marknaden. Inte på grund av själva formatet – jag är ingen vinyl-taliban, men helt enkelt därför att skivorna som kommer ut i allmänhet har blivit längre och därmed ojämnare. Artister och […][...]

Jag skulle vilja belysa ytterligare en av populärkulturhistoriens viktigare produkter från 1973 – första soloskivan från tidernas största konstrockare, superklassikern ”Here Come the Warm Jets”. Brian Eno var fram till och med 1973 Roxy Musics stora stjärna och tillgång. Med sin Christer Lindarw/Florian Schneider/Sigmund Freud/Iggy Pop-aktiga approach sopade han banan med Bryan Ferry överallt. Till […][...]

I en tidsperiod då soulmusik ständigt dyker upp i mer eller mindre inavlade och degenererade versioner kan det vara skönt att skölja ur öronen med den äkta varan, nämligen Gil Scott-Herons album ”Pieces of a Man”. I och för sig är samtliga denne mans album balsam för själen, med då hans produktion spänner över allt […][...]

Det har blivit dags att återuppväcka en gammal klassiker. En skiva som hånades av en hel generation hårdrocksfans, som snabbt förpassades till konceptalbumens mörka hålor och som anses vara så pinsamt att det inte ens plockas fram på förfester som underhållning. Det är dags att gå igenom, avnjuta och hylla ”Music from the Elder” – […][...]

Jag fick i uppdrag av dagensskiva.com att hitta en platta i min egen skivsamling att recensera. Valet föll på en riktig favorit. En skiva som kanske vid första anblicken kan verka en aning frånstötande, men enligt min mening en av de allra mest underhållande skivor som står att finna i mina skivbackar. Med frånstötande menar […][...]

Året är 1939. På The Talladega Institute for the Deaf and Blind i Talladega, Alabama, i den amerikanska södern, börjar några synsvaga gossar sjunga tillsammans. Luften darrar av hetta och rasism. De unga gossarna kallar sig The Happy Land Jubilee Singers och smyger ut från skolan för att sjunga för soldaterna vid ett närbeläget regemente. […][...]

För sådär en tio år blev jag djupt berörd av en popslyngel, ända ut i gåshuden och rakt ner i mina djupaste wanna-be fantasier. Jag hade sett en gud. Själva urtypen för en respektlös, loj och kaxig rockstjärna. Ian Brown frontade The Stone Roses och sjöng ”Fools Gold” på tv. När jag såg en intervju […][...]