dagensskiva.com

48 timmar

Gästrecension

Ian Brown: Golden Greats
Golden Greats (CD) Ian Brown
1999
Polydor/Universal
7/10

Coolare än coolt

Lyssna

Sök efter skivan

För sådär en tio år blev jag djupt berörd av en popslyngel, ända ut i gåshuden och rakt ner i mina djupaste wanna-be fantasier. Jag hade sett en gud. Själva urtypen för en respektlös, loj och kaxig rockstjärna. Ian Brown frontade The Stone Roses och sjöng ”Fools Gold” på tv.

När jag såg en intervju där Liam Gallagher sa att det var när han såg Ian Brown på scen som rockstjärnedrömmen föddes, föll allt på plats. Likheten är slående; gångstilen, den öppna munnen, attityden, dialekten och i viss mån även sättet att sjunga på. Liam är 90-talets största popikon. Nu skall jag recensera originalet.

”Golden Greats” är Ian Browns andra och senaste soloplatta sedan att The Roses splittrades. Den släpptes för snart två år sen och innehåller tio varierade poplåtar. Lyriken handlar om polare med drogproblem, kvinnor utan själ och glada dagar då glädjen sprutar och allt känns helt ok. Musiken är genuin, rik på attityd och med en yta full av djärva, lekfulla och experimentella utfall. Det finns orgelljud som snarare hör hemma på en Finlandsfärja på 70-talet och ljud av tunnelbanetåg, ovanpå popmelodier av klassiskt brittiskt snitt. Ett bra exempel på detta är den tunga ”Golden Gaze” som inleds med ett riktigt surt gitarrplock som snart kompletteras med en eurodance-syntbas à la E-type (!). Antingen är det genialiskt vågat, eller så är det barnsliga och alldeles för internt. Jag hävdar det förra.

Ibland är det också monumentalt vackert. Som när den svajande tvärflöjten släpps fram i slutet av ”Set My Baby Free”, eller när det mäktiga ”Free My Way” avslutas med ett stillastående och vackert kaos under vilken det kommer en rysningsskapande fras; ”You shall not bear false witness, against thou neighbour, I was your neighbour, now you're in danger”, förmedlat av en loj och drömsk Ian. Det är magiskt.

Visst, efter att ha lyssnat på plattan ett tag känns den möjligtvis lite seg och svårt. Inte pretentiös, snarare lite för krävande och jämntjock. Efter ett par genomlyssningar av ”Golden Greats” får jag ett begär efter mer lättsmält pop där det smäller till lite mellan varven (som t ex Blink 182:s tokfan-rock!). Skivan når inte heller upp till den rakare föregångaren ”Unfinished Monkey Business” där t ex det legendariska mästerverket ”Corpses in Her Mouth” finns med på låtlistan. Det är för övrigt en av de få säkra låtarna på min alldeles personliga topp-tio-lista över tidernas bästa poplåtar (tillsammans med några pärlor av Lennon och In Deed). På ”Golden Greats” hittar jag heller inget spår som riktigt kan mäta sig med snygga och svängiga ”Be There”, som Ian gjorde med Uncle för nåt år sen.

Golden Greats är bra, Ian Brown är fantastisk. Skiva har en given plats i min skivsamling – några platser före och till vänster om kopiorna i Oasis.

King monkey is still a legend!

Marcus Segersvärd, In Deed

Publicerad: 2001-09-08 00:00 / Uppdaterad: 2001-09-08 00:00

Kategori: Dagens skiva, Gästrecension, Lördag, Recension | Recension: #1058

2 kommentarer

Bra. Vad fint du kan skriva. Vill ha mer kopplingar till Joey & The Redheads tredje vinyl-EP -den där med låten ”Sane sabotage”. Tjenapårehejsan, bisservajser…

Kick Ass Oregistrerad 2001-09-14 12:57
 

Besserweiser, heter det…

Marcus - In Deed Oregistrerad 2001-09-16 12:52
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig