När chansen gavs för ungefär ett år sen att skriva en gästrecension, glömde jag helt bort denna skiva av någon oförklarlig anledning. Skivan som på något sätt gjorde tysklektionerna en aning mindre tråkiga och samtidigt gav mig en anledning att lära mig lite tyska. Nåväl, när tysk punk över huvud taget nämns någonstans så är […][...]

När jag var 15 år kom Broder Daniels debutalbum ”Saturday Night Engine” och jag förstod inget av den. Jag tyckte bara att ”Luke Skywalker” var en obegriplig och dålig låt. Andra skivan gick spårlöst förbi. Det dröjde tills 1998 innan jag började uppskatta vad Broder Daniel försökte göra med sin musik. Det inträffade när jag […][...]

Ja, bergen skakar sannerligen och får liv när man lyssnar på denna skiva. Ett fint omslag med ett texthäfte fyllt med bilder, en för var av de 12 låtarna, plus musikvideor till två av låtarna. Bara det är ju bra. The Mopeds består av bröderna Jens och Petter Lindgård samt en klippa på bas vid […][...]

Charta 77. Svensk punks verkliga veteraner. De fyllde 18 år i våras. Har släppt över tio fullängdare och gjort över 600 spelningar. Trots detta så har Charta egentligen aldrig nått några större framgångar. De spelar fortfarande mest i ideella musikföreningars källarlokaler runtom i landet. Bandets sångare Per Granberg är dessutom grundare till, och en av […][...]

Manchester är min nya älsklingsstad, det började med att min kusin berättade om en tuff video som han sett på mtv2, det var en låt med Badly drawn boy (mannen med den härliga mössan), jag kom ihåg namnet för det var bland dom tuffaste artistnamn jag hört. Så kom det en dag då jag var […][...]

Jag hatade till en början Oasis och deras musik, Liam var onödigt dryg och Noel kunde inte skriva en enda låt utan för tydliga Beatles-influenser. Men sen en dag bestämde jag för mej att ge bandet en chans, jag gick och köpte ”(What’s the story) morning glory” i hopp om att min bild av Oasis […][...]

The Zombies gjorde 1968 pophistoria med sitt andra och sista studioalbum ”Odessey and Oracle” – ett album som förvånansvärt nog blev föga uppmärksammat när det släpptes. Fast i sin eftertid en skiva som hyllats mångfaldigt med bland annat en amerikansk konserttribut på senare tid och en efterlängtad jubileumsutgåva som inkluderar bonusspår. Tyvärr blev albumet som […][...]

Jag hade givetvis hört ”My hometown” och ”Cherry man” innan jag på allvar fick upp ögonen, nåja öronen, för the Wannadies. Innan 1994 hade jag mest lyssnat på Nirvana men efter det som hände med Cobain började jag söka nya musikstilar. Evigt tjat om gruppens storhet från en klasskamrat och Weezers intåg på musikscenen fick […][...]

Bill Hicks var ståuppkomiker. Bara det att han förhöll sig till Jerry Seinfeld ungefär som The Clash förhöll sig till Rod Stewart. Bill Hicks tog sin komedi på allvar; han var jävligt förbannad på hur världen såg ut, och utformade något han själv kallade ”the comedy of hate”. Hatet riktade sig mot religiösa fanatiker, republikaner, […][...]

Jag är på Kafé 44 i Stockholm och hela lokalen är fullkomligt indrypt av cigarettrök och svett. Ztikkan presenterar en låt med att säga att detta förmodligen är den bästa text som Johnny Rydh någonsin skrivit. Någon i publiken utbrister: ”En eloge till honom” och en lång applåd följer, för att sedan dränkas av introt […][...]