Det fina med To The Soul är att här finns en fin balans mellan de självklara och sentimentalt lättillgängliga melodierna på The Wild Bali Night och Gold och de mer motsträviga och komplicerade som på Gas Station och In Every Crowd. Samma balans som finns i de olika låtarnas melodier går också att hitta i arrangemangen. Jari Haapalainens produktion är smakfullt varierad och lekfull. I nämnda The Wild Bali Nights verkar melodin och de stora trummorna vilja dra låten mot det bombastiska, med stråkarrangemang eller distade elgitarrer, men låten vägrar och kämpar emot utbrottet ända fram till slutet medan samma utbrott ges tillträde i låten Hands.

Inledande Gas Station är inte bara en låt med lika vackra som komplexa harminer. Med mullrande pianon i låga register som smälter samman med åskljud, snygga syntljud i sammklang och avskalade partier som leder in i effektiva crescendon är den också ett frosseri i omvälvande ljudupplevelser.

Den tydligaste utstickaren på To The Soul är förmodligen singeln Terribly Dark. Albumets enda riktiga upptempolåt är en åttiotalsdoftande dänga som visserligen passar fint in ljudbilden men som också tillför ett driv som jag gärna hade hört mer av på To The Soul. De autotunade rösterna och de två första övetydliga virveltrummorna i refrängen är fantastiska men bäst av allt är hur refrängens markerade sångmelodi mot slutet får spela mot en ny mer flytande sångslinga. De två rösterna harmonierar perfekt med varandra på ett sätt som påminner mig om de två röster som möts i outrot på Patti Smiths Dancing Barefoot.

Att Hyvönens engelska uttal inte är perfekt gör egentligen ingenting när den vägs upp av en så fantastisk sångröst. Men det hade varit roligt att höra henne sjunga på svenska oftare. Det har ju låtit fint både i tolkningen av Sonja Åkessons interjektions-dikt Neeijjj och i Olle Adolphson-hyllningen som hon och Mattias Alkberg gör tillsammans på skivan Dubbeltrubbel.

1. The Wire utspelar sig i Baltimore
2. Beach House kommer från Baltimore
3. Animal Collective kommer från Baltimore

(Dessutom har David Byrne gått i skola där!)

De tre anledningarna räcker för att Baltimore ska framstå för mig som något exotiskt. I kontrasten mellan den smutsiga brottsligheten som skildras i The Wire och de båda bandens överjordiskt vackra musik uppstår det där romantiska skimret som finns i liknande former hos Thomas Manns Venedig, Balzacs Paris, Factorys Manchester, Velvet Undergrounds New York… ja listan på städer vars åtråvärdhet är kulturellt betingad är lång.

Men det är i alla fall denna exotism som får mig att jubla när jag läser att Lower Dens kommer från Baltimore. De kanske inte är ytterligare en anledning för mig att ÄLSKA Baltimore. Men de får åtminstone min kärlek att bli en liten smula starkare. För Lower Dens andra album Nootropics är bra. Och delar av det till och med mycket bra.

Att de är en del av den våg av Amerikansk västkustpop som svalkat oss i flera år, och mer specifikt en del av Baltimore-scenen, är det ingen tvekan om. Gitarrerna spelar i stora rum, trummorna är mekaniska och sången är drömsk. Men svärtan är mer explicit i musiken än hos Beach House och Animal Collective, svängarna mindre vida än hos sistnämnda.

Låtarna går ofta, precis som hos Beach House, i ett långsamt malande tempo. Och det är fint men det är snarare i upptempolåtar som instrumentala Stem och singeln Brains som Lower Dens gör sig till något mer än kopior. Det är där de egentligen verkar höra hemma. Det är där de blir en del av det Baltimore som jag älskar så hämningslöst.

Det fina med Spiritualizeds nya album är att det tycks vara skapat i en bubbla, avskärmat från allt vad trendkänslighet heter. Istället är Sweet Heart Sweet Light ett album som fungerar för att det innehåller genuint bra låtar.

Stämningar från The Velvet Undergrounds White Light/White Heat – som på Heading For The Top Now eller I Am What I Am – samsas med harmonier som skulle kunna vara hämtade ur de mer finstämda delarna av Neil Youngs låtkatalog (lyssna till exempel på Freedom och So Long You Pretty Thing).

I Life is A Problem vänder sig sångaren och bandledaren Jason Pierce till Jesus trots att han vet att han inte är en av dem som kommer till himlen. Temat är återkommande både i texterna och musiken. Ett textjag som söker något han tror sig ha förlorat till ljud som är stundtals kaotiska och disharmoniska och stundtals finstämt tillrättalagda.Låtarna spelar därför mycket bra mot varandra även om deras stil kan variera anmärkningsvärt mycket.

Sweet Heart Sweet Light men den är unik i det att den inte försöker vara något annat än en grym popskiva. Eller om man så vill: ett av vattenhålen i det rådande popklimatet.

McGuinnes misslyckas inte med den förvaltningen. Men han är inte heller alls lika träffsäker som The White Stripes. Istället för skitigt, skrikigt och jävligt är det slyngligt på ett ganska vårdat sätt, JC-rock (om man nu fortfarande kan använda det epitetet om den typen av rockmusik), eller kansk JC-blues? Den enda riktiga fullträffen i låten är när basen efter halva första versen gör gitarr-riffet sällskap. Ett litet, men väldigt effektivt tillägg.

Men Shotgun är ändå en så pass bra låt att jag blir nyfiken på hur The Invitation to the Voyage kommer att låta, framförallt efter att också ha hört den snäppet vassare förstasingeln The Lion. För McGuinnes kan sina melodier och har en inlevelsefullt teatraliskt sångröst. Det är bara lite för städat. Jag saknar infall av den typ som skulle kunna passa in i den här ljudbilden: Suicide-skrik eller korta skenande gitarr-distar. Det hade blivit så mycket bättre om Eugene McGuinnes vågade ta ut svängarna ordentligt.

Men OFWGKTA är långt ifrån bara Tyler, The Creator och Frank Ocean. Gruppen är en lekstuga där byggklossarna är humor, kreativitet och fantasi och albumet nästan svämmar över av suggestiva beats, skojiga historier och vriden humor men det som hörs mest av allt är den skaparglädje som ligger bakom. Det är också det som binder samman låtarna, för till skillnad från på Tylers Goblin finns det ingen tydlig röd tråd genom The OF Tape Vol. 2. Klassisk hiphop på låtar som Forest och Oldie varvas med jazzig soul som på The Internets bidrag Ya Know och soft R&B med Frank Ocean.

Fascinerande är också den performativa kraft som finns hos OFWGKTA. De tar hiphopens lek med stereotyper till sin spets i låtar som komiskt aggressiva We Got Bitches (We got bitches/ we got diamonds/ we got cars/ we got jacuzzsis and your bitch be on my dick) och tänjer ständigt sin självframställning.

Skivans absoluta höjdpunkt är ett oväntat inhopp från den länge saknade medlemmen Earl Sweatshirt i näst sista versen på Oldie. Flytet i hans vers är magiskt:

Spit To The Lips Meet The Bottom Of A Barrel
So That Sterile Piss Flow Remind These Niggas Where Embarrassed Is

Oldie är också ett fint spår också för att nästan varenda en av OFWGKTAs medlemmar får lägga en vers. Ett mycket värdigt sätt att avsluta denna snyggt spretiga uppvisning på. Det är omöjligt att le gillande när Tyler avslutar skivan med orden: ”Just admit, not only are we talented, we’re rad as fuck, bitches”. Missa inte chansen att se dem live på Way Out West i sommar!

[I]t really renewed my faith that you can make a big, grand artistic statement, and you can care. You can care so much about your art, and it can come through and that’s okay. So that was how it inspired me, and I think it [inspired] the other guys in different ways, too. We just started working that in gradually.

Tja, jag uppskattar ambitionerna. Men att försöka klippa ut och klistra in den kärlek för konsten som präglar ett verk och tro att det ska lysa igenom lika starkt i ett annat är självbedrägeri. Klippa ut och klistra in, visst!

Men kärleken för konsten!

Den måste man ju baka in själv!

Fråga Kanye (ja, jag hade gåshud och glansiga ögon när han höll sitt kända/ökända Lost In The World-tal på Way Out West i somras, och ja det är lite pinsamt, men det var ju fint! Hur hela den energi som är hans skapande liksom brann i hans ord).

Fun. har många roliga spår i sin musik. Att produktionen är inspirerad av tidigare nämnda MBDTF hörs verkligen. På introspåret spökar Queen och It Gets Better verkar vara en flirt med den fruktansvärda MTV-punken från slutet av 90-/ början av 00-talet. Det är rock. Tillrättalagd och Disney-gullig och när det låter som bäst, på Some Nights och Why Am I the One verkar faktiskt soundtracket från Lejonkungen vara förebilden (och möjligen sena Michael Jackson, men det skulle lika gärna kunna vara en följd av Kanyes inverkan) – i Why Am I the One påminner melodin till och med om Can You Feel the Love Tonight.

Det är gulligt, spralligt, maxat, välproducerat och väldigt tröttsamt i längden. Fun. har potential att bli en kortlivad hype (läs MTV-punken), men för ett bestående intryck saknas just kärleken till konsten.

Jo, det gör svenska Winhill/Losehill. Låtarna har beskrivits som sångaren Jonas Svennem Lundbergs sorgearbete, han skrev dem tillsammans med vännen och pianisten Kalle Lundin när hans mor låg sjuk i cancer. Processen påbörjades redan 2006/2007 och det arbete och den kärlek som lagts på skivan är närvarande varenda minut på varenda en av de 19 låtarna.

Trots att instrumenteringen är omfattande finns det ingenting överflödigt eftersom fokus är alltid på låtarna, aldrig på ett enskilt instrument. Helheten är så sammansvetsad att jag inte en enda gång under tiden jag lyssnar på albumet får tilfälle att ifrågasätta arrangemangen.

Musiken är pop med tydliga spår av country och soul och är inte helt avlägsen från den på The Cardigans fantastiska Long Gone Before Daylight. Jag kommer också att tänka på ett annant debutalbum: Jeff Buckleys Grace (världens bästa debutalbum?). Inte för att Swing Of Sorrow kan tävla med den mersmak som Grace lämnar (ytterst, ytterst få skivor kan det) men det är återigen det här med precisionen i instrumenteringen och arrangemangen som ger låtarna en mjukhet, får dem att låta självklara.

Av albumets 19 låtar sticker vissa ut, bland andra Oh Lord (nyansrik i sitt berättande om sorgen i att förlora någon som står en nära), Tell Her She’s The Light Of The World (kolla in livespelningen från PSL så förstår ni varför) och Long Way To The Next Stop (fraseringen på ”spinning arou-ou-ou-ound” som leder in till outrot är lika snygg som den är oväntad). Men också övriga låtar platsar: jag köper att Swing Of Sorrow är nästan nittio minuter lång

Han talar om covern av Radioheads Kid A som finns med på Punch Brothers senaste skiva ”Who’s Feeling Young Now?”. Och med sättningen mandolin, fiol, banjo, akustisk gitarr och kontrabas, får covern – trots att den till formen är mycket lik orginalet – en vackert särpräglad klang som fungerar mycket bra utan att kännas överflödig.

Progressiv blugrass eller bluegrasspop brukar Punch Brothers defineras som. Det progressiva finns väl representerat på första skivan medan de nu, på sin tredje skiva, spretar åt fler olika håll än tidigare, men tyglarna är ändå stramare, musiken mer traditionellt popig. Vilket är synd, för i det det fantastiska otyglade svänget från första skivan finns oändligt mycket att bygga vidare på.

Men albumet har stunder som lyser så starkt att jag omöjligt kan låta bli att hoppas på att få se Punch Brothers återgå till det utforskande de påbörjat. Allra starkast är inledande Movment and Location, en låt med så stark karaktär att dem mycket väl hade kunnat vara signerad Thom Yorke. Klangerna från blugrass-sättningen tycks här vara som gjorda för att spela musiken som så naturligt strömmar ur högtalarna, och inget annat.

Musikernas skicklighet är påtaglig (utan att musiken någonsin känns skrytsam). Det märks inte minst i covern på svenska folkmusikbandet Väsens låt Flippen (The Flip). Ett kul inslag på skivan även om den bidrar något till den splittrade känsla som får det att kännas som att Punch Brothers inte riktigt vet åt vilket håll de vill åt.

I Kals recension av Hans Appelqvists kritikerrosade senaste album Sjunga slutet nu kan ni läsa om hur albumet är ett soundtrack till en kortfilm som Appelqvist själv regisserat. Inför dagens konsert har filmen har visats på Kino sedan den 17 Februari. Jag har tyvärr inte haft tillfälle att se filmen ännu, men brottsstycken av den – i sällskap av korniga bilder, illustrationer av spermier som rör sig mot ett ägg, geometriska former m.m. – projiceras på bioduken bakom Appelqvist medan han spelar. På scenen har han bara en gitarr, en laptop och diverse rekvisita som sällskap och ibland, när han inte behöver spela eller sjunga, sätter han sig ner på golvet framför oss och tittar mot duken, blir en del av publiken.

Lika mycket som jag är fascinerad över att Hans Appelqvist lyckas kombinera musik och visuell show på ett övertygande sätt – i de flesta fall är idén bätte än det faktiska framförandet, om ens idén är bra – är jag fascinerad av hur han lyckas pressa ihop så vitt skilda musikstilar till något sammanhängande. Det är jazz, pop, folk, blues, visa och ibland lutar det till och med mot black metal. Det är avantgardistiskt på samma gång som det är tillgängligt. Showen tar med oss på en – för att använda en sliten liknelse – resa som tycks handla om något så omfattande som människans förutsättningar.

I avslutande När Solen Dör sjunger Appelqvist ”det piskar av färska grenar som…”, sen stannar han upp och ser fundersam ut. ”Ja, vad var det nu grenarna gjorde”. Publiken skrattar och Appelqvist ursäktar sig och klagar på hur minnet blir sämre med åldern: ”det är ju så, hjärnan förstörs”. Sen tar han om låten från början.

När jag senare började leta mig bakåt i musikhistorien, till punkens föregångare, hittade jag Jefferson Airplane och blev – som många andra före mig – golvad av deras White Rabbit, en låt som slutar efter drygt två och en halv minuter. Först när jag lyssnat på låten om och om igen i ett halvår slog det mig hur kort den var, hur abrupt den slutade.

Att få en så kort låt att bli ett mästerverk är en konst som bara behärskas av artister som har förmågan att hålla igen, som kan se när en låt inte behöver den där extra versen eller det där långa outrot. Ibland går låtens koncentration omärkt förbi, som i många av punklåtarna jag lyssnade på när jag var yngre. Men ibland, som i White Rabbit, lämnar de ett sug efter mer. Inte för att den här typen av låtar är ofullbordade. Det ligger snarare i lyssnarens förvåning över att låten redan är fullbordad, och så måste man lyssna igen och igen och igen… som för att försäkra sig om att det inte finns mer, att man inte har missat något. På så vis är låten i en evig utveckling.

Ovan nämnda artister har egentligen inte mycket gemensamt med Mike Hadreas projekt Perfume Genius, mer än att dessa båda variationer av koncentration är bärande för hans andra album Put Your Back N 2 It. Få spår på albumet är längre än tre minuter men i princip vartenda ett är starkt nog att bära sig själv. Tillsammans bildar de en stark enhet av koncentrerade låtar och låtar som bär på oinfriade löften. Löften som är bättre oinfriade än infriade eftersom suget i dem på det viset aldrig försvinner.

Som mest effektivt är det kanske i låten Hood, som är cirka 2 minuter lång och efter lite mer än en minut når ett klimax som avbryts när man precis börjat göra sig bekväm. Den brinner ner snabbt (ja, så snabbt att jag måste lyssna på den en gång till och en gång till och…) men fantastiskt vackert.

I avslutande Sister Song, också den en kort låt, talar textjaget ömsint till en pojkvän (/älskare?/vän?) med uppmaningen ”Drive on [...] Don’t stop ’til you know you’re gone” och förklarar samtidigt betryggande att han och systern till den tilltalade ska ta hand om hans lägenhet tills han kommer tillbaka. Återberättat låter det löjeväckande simpelt men tillsammans med ackompanjemanget – ett lika ömsint pianospel, försiktiga stråkar och en stillsam atmosfär – blir det en kärleksförklaring som är explosiv i sin varsamhet. Att ljudet från pianopedalen som trycks ner och släpps tillbaka tydligt hörs i mixen ger låten en nästan fysisk intimitet.

Det vilar en skugga av Antony Hegarty över musiken, framförallt över Mike Hadreas sång. Men där Antony and The Johnsons musik är dramatiskt storslagen är Perfume Genius avskalat tillbakadragen; Put Your Back N 2 It känns både självständig och okonstlad och glöder av skaparglädje lika mycket som av kontrollerad känslosamet.

Men ju mer jag lyssnar, desto mer börjar jag undra om det egentligen finns några låtar bakom dem coola framtoningen och kommer fram till att det faktiskt är ganska klent med det. Oljuden är fantastiska och den rytmiska lekfullheten lyfter verkligen All The Saints. Men det räcker inte på långa vägar för att hålla upp ett album med 13 låtar.

Det finns några godbitar. Redan nämnda Half Red, Half Way är en av dem. Alteration är en annan: trumkompet som driver låten är nästan hypnotiskt i sin intensitet och tillsammans med fina gitarrslingor, diverse oljud och vag sång långt bak i ljudbilden skapar de en mystisk stämning som känns ganska talande för hela skivan – låten blir en slags koncentration av allt det som är värt att ta till vara på från albumet. Näst sista låten Buster är albumets kanske starkaste låtkonstruktion. Där finns en tydligt sammanhållen idé, något som lyser med sin frånvaro för albumet som helhet.

Jag kommer definitivt hålla ett öga på All The Saints. De vet hur man gör (o)ljud och de har ett driv och en stämning som jag tycker om. Men de verkar också lita så mycket på just dem faktorerna att de glömmer bort att binda dem samman till en helhet.

- Det gör inget att Lana Del Rey inte är street, utan dotter till en miljonär. Autencitet är inte nödvändigt, titta på David Bowie, Britney Spears, Tyler, The Creator etc. etc. CHECK

Tillägg: Det är märkligt hur detta med autencitet fortfarande är en diskurs som dyker upp i samband med musikartister och hur ett alter ego ständigt är någonting som behöver försvaras. Eftersom jag är trött på diskussioner om hur den offentliga och den privata sfären smält samman så mycket att de inte går att separera vill jag inte framhålla detta som en anledning till varför denna förvirring uppstått. Jag tror inte heller att det är det som är anledningen. Jag tror att det finns en väldigt unken syn på musiker, deras persona och deras texter som kräver autencitet på ett helt annat sätt än i synen på andra konstutövare. Det är tröttsamt.

- En tråkig sexualpolitisk attityd har uppvisats i den offentliga diskussionen kring Lana Del Rey. CHECK

Tillägg: Den fåniga autencitetsdebatten har haft sidospår som handlar om blottade kroppsdelar och artistens skönhetsoperationer. Att mottagandet av en kvinnlig artist inom musikbranschen präglas av sexuell objektivifiering på ett helt annat sätt än när det handlar om mottagandet av en manlig artist är en tråkig sanning som bekräftas gång på gång. En av de som uppmärksammat detta är Lindsay Zolandz som i sin recension på Pitchfork dessutom påpekar att det finns en genusrelaterad problematik i texterna på Born To Die. Hon skriver följande:

You’d be hard pressed to find any song on which Del Rey reveals an interiority or figures herself as anything more complex than an ice-cream-cone-licking object of male desire [...] Even when Del Rey offers something that could be read as a critique (”This is what makes us girls/ We don’t stick together ’cause we put our love first”), she asks that we make no effort to change, escape, or transcend the way things are (”Don’t cry about it/ Don’t cry about it.”)

Å andra sidan tänker jag att det finns ett skimmer av romantisk cynism och bitterhet på skivan som ofta är förknippat med den romantiska bilden av det manliga geniet, och att det på grund av en historisk kontext är lättare att avfärda en kvinna som tar på sig den rollen. Med det inte sagt att det romantiska geniet – vare sig man eller kvinna – är en särskilt eftersträvansvärd roll. Men visst finns det ett problem i den offerroll Del Rey tycks identifiera sig med – som också troligtvis är den Zolandz syftar på. Och det är en diskussion som är betydligt mer intressant och viktig än den om autencitet.

- Det vilar en Twin Peaks-atmosfär över skivan. CHECK

Tillägg: Jag fattar kopplingen. Vackar ung tjej med självdestruktiva tendenser (Laura Palmer – Lana Del Rey); svävande skör musik, som under sin lätthet döljer ett oroväckande mörker (Angelo Badalamentis soundtrack till Twin Peaks – Born To Die). Men jag kan inte hålla med. Där Badalamentis musik är oroväckande suggestiv finns det inget oroväckande på Born To Die som ligger latent. Det mörka är explicit och musiken öppnar sig vid första genomlyssningen.

- De fyra första låtarna på skivan är mycket bra. Resten av materialet är svagt. CHECK

Avslutande kommentarer: Ja, detta stämmer delvis. Video Games är som redan bekant för många en mycket bra poplåt och röstsamplingen som ligger i bakgrunden och driver på genom hela Blue Jeans är ett näst intill genialiskt drag. Minst lika bra som de båda paradnumrena är Off To The Races där Del Ray på ett utmärkt sätt utnyttjar en lekfullhet som finns i hennes röst men som annars får gömma sig bakom den rökigt uttråkade stämma som annars genomsyrar albumet. Born to die är en fin, men i min mening småtråkig låt.

Bland de resterande låtarna finns mycket riktigt en hel del svagt material. Jag gäspar åt den plastiga retrokänslan över låtar som Carmen och Million Dollar Man, och den hiphopiga Diet Mountain Dew är ganska ointressant. Men det är inte genomgående svagt. Dark Paradise är en mycket fin låt som påminner mig om Madonnas Frozen från Ray Of Light (en av 90-talets vackraste låtar). Långt, långt bak i ljudbilden ligger (något som jag tror är) en kör som fyller ut låten på ett fantastiskt snyggt sätt. Ett liknande grepp används på National Anthem där det ger refrängen ett rejält lyft trots att låten inte hör till albumet starkaste.

Sen debuten från 2008 har det blivit en skiva per år, vilket gör History till Molly Nilssons fjärde album (den släpptes i slutet av förra året). Soundet har blivit betydligt större sen debuten. Det är 80-tals vibbar som får mig att tänka på New Order och Ultravox. Låtar som Hotel Home och City Of Atlantis är som gjorda för dansgolvet medan det långsamma gunget i In Real Life och You Always Hurt The One You Love är coolt tillbakalutat.

I albumets starkaste stunder är melodierna klockrena, syntarna värmande och Nilssons melankoliska röst hjärtskärande vacker. Tyvärr håller inte alla låtar på albumet lika hög kvalitet. Resultatet blir en aning ojämnt och den stora ljudblilden funkar inte lika ovillkorligt till Molly Nilssons röst som de plastiga syntarna från första skivan. Men jag gillar verkligen den starka personligheten i låtarna, något som gör att jag inte glömmer skivan i första taget, och ser fram emot att höra mer av Molly Nilsson. Fortsätter hon att släppa skivor i samma takt kommer ju uppföljaren till History redan i år.

En nästan lika hänförande kontrast uppstår när Becks ofta hårda och kyliga kompositioner möter samma luftiga röst i det projekt som är Charlotte Gainsbourgs solokarriär som sångerska. När hennes förra album IRM släpptes 2009 kändes samarbetet med Beck – som skrev och producerade låtarna – och Gainsbourg självklart. Stage Whisper är en dubbelskiva där första delen består av outgivet material och andra av liveframträdanden. Flera av låtarna på första skivan är i samma anda som IRM och framförallt på de tre första låtarna – Terrible Angels, Paradisco och All The Rain – finns den där vackra kontrasten mellan metalliskt och luftigt. Det stela svänget (ja, det är en pardox men ni förstår när ni lyssnar) i Paradisco – generarat av ett rakt men varierat beat och en avig rytmgitarr – och den iskalla refrängmelodin i All The Rain är några av skivans absoluta höjdpunkter

Resten av låtarna är bra men har inte lika stark karaktär. Duetten med Charlie Fink från Noah & The Whale är som tagen från nämnda bands senaste skiva och hade passat mycket bättre in där än vad den gör på Stage Whisper. Anna, Out Of Touch och Memoir är mjukare låtar som inte riktigt plockar fram Gainsbourgs styrka som sångerska och White Telephone påminner om de tre inledande låtarna men är inte lika stark.

En förklaring till spretigheten är att bara de fyra första låtarna är skrivna av Beck och givetvis att låtarna är överblivet material. Men i sin spretighet lämnar materialet ett positivt intryck även om självklarheten från IRM inte är lika genomgående här.

Efter att ha sett klipp från Charlotte Gainsbourgs något stela liveframträdanden var jag till en början skeptisk till livedelen av Stage Whisper men det låter överrasskande bra. Fem av elva låtar är från IRM och resten är till största delen från dess föregångare 5:55. Soundet är enhetligt men låtarna lämnar mersmak och Gainsbourgs röst är oklanderlig. Det enda frågetecknet är covern på Bob Dylans Just Like A Woman Woman. Visst är det en bra låt och den framförs utan några konstigheter, men tolkningen är ganska ointressant. Bättre är det då när det låter som i Voyage som med hjälp av fantastiskt snyggt rytmspel på gitarrerna klarar sig utan den rytmsektion som finns i studioversionen av låten. Men det skivan står och faller med är trots allt Gainsbourgs faktiskt unika röst som när den får rätt motspelare blir lysande.

Mannen bakom Monty – David Pagmar – var tidigare Montt Mardié. Ingen av mina favoritakter på den svenska popscenen men ändå någon som väl haft ett och annat att komma med. Men nu har Pagmar plockat fram skinnpajen, halskedjan och Kanye-glajjorna. Övergången från indiépop till elektronisk ”soulig” dansmusik känns som ett steg inspirerat av framgångsrika svenska artister som Daniel Adams-Ray, Oskar Linnros och Jonathan Johansson. Av de tre nämnda är Jonathan Johansson den enda jag egentligen kan se ha ett utpräglat konstnärligt uttryck men jag måste ändå ge Linnros och Adams-Ray att de är skickliga låtskrivare och att de lyckas ge musiken själ, men på det området är Montys musik bara plastig.

En vän till mig berättade om en kurskamrats kommentar till syntarna på Kraftwerks album Tour de France Soundtracks: ”de här syntarna är verkligen dyra!”; något jag inte kan låta bli att le åt varje gång jag lyssnar på det. Nu menar jag inte att jämföra Kraftwerk och Monty, men på motsvarande sätt låter varken syntar eller elektroniska trummor på 1000 år senare dyra. Hurvida syntarna är dyra eller inte låter jag vara osagt – det som är intressant är ju såklart hur det låter och inte hur mycket ljuden kostar – men produktionen är tråkig på samma sätt som den slätstrukna eurodisco-produktion som är så utbredd i den svenska melodifestivalen numera. Pagmars sång är både övertydlig och otillräcklig när den ska uttrycka förtvivlan, lust och ömhet, och än mer övertydlig är Mary N’Diaye som sjunger med på Aldrig och Batman.

Två covers ger sig Monty också på: Beyoncés Halo blir Gloria och Rihannas och Jay-Zs Umbrella blir Paraply. Versionerna är nedskalade till bara piano och sång. Tanken är lätt att genomskåda: de avklädda arrangemangen gör rösten naken, det ska låta vackert och sårbart. Billigt? Ja. (Ursäkta ytterligare en ekonomisk paralell, men jag hoppas min läsare förstår att jag inte talar om ekonomiska förutsättningar utan om den konstnärliga energi som lagts ned på musiken.) Det funkar inte särskilt bra heller. Pianospelet i Gloria saknar känsla och hade lika gärna kunnat spelas på en nybörjar-keyboard med pianoljud, övergången från brygga till refräng är klumpig, låneordet baby används ett par gånger för mycket och sången, ja, den är fortfarande övertydlig. I Paraply är det framförallt översättningen i refrängen som känns klumpig. Ella-ella-ella-e-e-e blir ply-ply-ply-ja-ja-ja. Det är inget snack om saken: ply-ply-ply är inte lika svängigt som ella-ella-ella, det det är ju inte ens lika många stavelser!

Mest irriterad blir jag på självgodheten och självömkan i låtar som 1000 (som för övrigt innehåller textraden ”tjejer med sina mo-bi-ler, som paparazzi” – uppdelningen av ordet mobiler känns lat i sammanhanget och liknelsen är trist och simpel) och Aldrig och den får mig att tänka på Ansiktets satiriska X, men hos Monty saknas glimten i ögat. Dessutom har väl 2011 bjudit på sentimentala, gnälliga män så att det räcker (Bon Iver och M83 till exempel) men här finns ju ingen finess (för ja, jag tycker att Bon Iver är ett bra album, jag bara retas lite. Hurry Up We’re Dreaming däremot…)!

Men jag ska inte räkna ut Monty helt och hållet. Han skulle kunna knipa en värdig plats i den svenska melodifestivalen. Nivån på 1000 år senare är inte för låg för det, och det är ju trevligt med någon som sjunger på svenska!

Till sist vill jag säga att skivbolaget som Monty ligger på – Hybris – har släppt många bra album under året som gått (Jonathan Johanssons Klagomuren, Big Foxs Big Fox och Korallrevens An Album by Korallreven), så även om 1000 år senare inte fallit mig i smaken vill jag ge en uppmuntrande eloge till dem och hoppas på att de bjuder på lika mycket (eller mer) fin musik under 2012.

Gott nytt år!

Julianna Barwick – The Magic Place
Detta minimalistiska mästerverk, uppbyggt huvudsakligen av röster, behöver tid och uppmärksamhet för att kunna uppskattas rättvist men är värt varenda sekund jag lagt på det i år. Helst bör det höras i sin helhet – magin bryts inte en enda gång under albumets nio spår – men spår som White Flag och Vow är så andlöst vackra att jag kan lyssna på dem om och om igen. Det är ingen attityd, musiken tar all plats och den är stor och i sin renaste form. Tillsammans med PJ Harveys Let England Shake är The Magic Place kanske årets bästa album.

Nicolas Jaar – Space Is Only Noise
Jeff Buckley sa en gång att känslighet inte är att vara mesig, känslighet handlar om att vara så lyhörd att en loppa som landar på en hund blir en explosion av ljud. Den känsligheten finns i Nicolas Jaars ljudbild, effekter som omärkligt blir torrare eller fuktigare, en bas som stegras lite lite lite och så… utan att vi lagt märke till hur det egentligen skett har låten nått sitt crescendo. Den mörka Space Is Only Noice If You Can See – ett lyckat möte mellan Kraftwerk och Joy Divison – är en av årets bästa låtar, samplingen av Ray Charles i I Got A Woman är genialisk, stämningen i To Many Kids Finding Rain In The Dust är inte sämre än Ennio Moricones stora stunder och den stålsträngade gitarren i Variations låter som alla stålsträngade gitarrer borde låta.

Youth Lagoon – The Year Of Hibernation
22(eller 23)-årige Trevor Powers röst låter så liten och ensam, är så dränkt i lo-fi-filter men låter så uppriktigt lidande att stämman växer till något som bär igenom en hel skiva av fantastiska låtar. Det som Beach Houses Teen Dream var för 2010, det är Youth Lagoons The Year Of Hibernation för 2011. Svärtan som finns där är påtaglig men blir lätt som luft av de svävande arrangemangen. När en gitarrslinga kommer in i tillsammans ett statiskt trumkomp i inledande Posters, när sången stiger i tonhöjd i July, när de rytmiska inslagen i Montana tycks komma från en smedja, och när det från smedjan visslas en vemodig men samtidigt lätt melodi som väger upp det tungt rytmiska, får svärtan att avta något, det är så musik låter när den är oemotståndlig.

EMA – Past Life Martyred Saints
EMA har visserligen fått flera recensioner i svensk media men få rättvisa. Past Life Martyred Saints är pop kryddat med lo-fi och grunge. Det är skitigt och bångstyrigt och befinner sig hela tiden obekvämt nära hopplöshetens gränslinje. Som bäst blir det kanske i Anteroom, förflyttningen av fingrarna på den akustiska gitarren som inte döljs i mixen, det nakna i texten och den totala tystnaden som inleder outrot är faktorer som ger låten en sällan skådad intimitet.

Hur som helst: det är mycket som är rätt. Första låten av tre – Shed No Tears – har en finfin versmelodi som sångerskans luftiga röst lyfter och låter bära fram till en stark refräng. De båda andra låtarna Dancing Machine och Woods överraskar knappast men är också bra – orgeln i refrängen till den tidigare och gitarrmelodin i sticket till den senare är toppar som bidrar mycket till det.

Det finns ett driv och en melodikänsla hos Pretties For You som jag uppskattar och hoppas att de håller fast vid. Låtarnas förutsägbarhet både vad gäller form och arrangemang har sina fördelar men gör ändå att jag känner att det är något som saknas för att jag ska fastna. Vi har hört detta många gånger förut, vilket gör det enkelt att avfärda, men om Pretties For You kan lyfta sin dansanta powerpop ytterliggare ett snäpp till nästa släpp, är det något vi tål att höra igen.

Vilket är årets album?
Jag måste säga att jag gillar Autopsy – Macabre Eternal som fan. En bra platta i min smak helt enkelt. Ghost – Opus Eponymous är också en riktigt bra platta, men what the hell, jag väljer Autopsy.

Vad kommer du minnas från musikåret 2011?
Kommer minnas 2011 som året då Morbid Angel släppte en skiva som jag blev så fruktansvärt besviken på. Även året då jag bestämde mig för att ge Kents plattor Röd och En plats i solen en chans. 2011 var året då jag missade The Big Four på Ullevi samt året då jag turnerade mer än jag någonsin gjort. Mycket musik detta året, helt fantastiskt. Men Morbid Angel – Skärpning!

Vad ser du fram emot 2012?
Jag ser verkligen fram emot att Propagandhi ska släppa ny skiva. Något jag längtat brutalt mycket efter sedan deras senaste fullängdare Supporting Caste från 2009.

Personligen kommer nog 2012 bli ett viktigt år för mitt egna band också. Vi har mycket planer och det är bara att hålla ögonen öppna!

Några höjdpunkter:
- Texten till inledande Boring Ones. En hyllning av tråkmånsarna som går hem tidigt från festen för att: ”There’s a day tomorrow to. Good night”, som retar sig på medpassagerarna på bussen som pratar om pojkvänner och ligg samt läser upp sina sms högt. ”Oh, please say that time will come for the boring ones”. Jag ler igenkännande.

- Arrangemanget till samma låt: det statiska syntkompet, de vemodiga stråkarna, den försiktiga marimban och bäst av allt – det rostiga stränginstumentet som ligger i bakgrunden och gör ljudbilden vackert skev.

- Dear Therapist: skivans bästa låt. Fritempot i början. Charlotta Perers ensamma röst. Stråkarna som smyger sig in och långsamt långsamt bygger låten mot sitt klimax tillsammans med en orkestertrumma. Det vädjande: ”Pleeeeease, tell us what to do.Gåshud.

- Det Jenny Wilsonska svänget i Saturday.

- Alla ylande slidegitarrer på hela skivan!

Nackdelarna då?
Tja, egentligen handlar det bara om att Big Fox inte riktigt når hela vägen. Inte ännu i alla fall. Det här är ett fint debutalbum från en artist som förhoppningsvis växer.

Vilket är årets album?
Det låter som singular men är plural. Årets album är flera. Jeniferevers skiva Silesia låg länge på skivspelaren liksom Mogwais Hardcore will never die, but you will. Bra rock.

Mattias Alkberg släppte Anarkist. Den kom inte på vinyl tyvärr, men CDn troligen årets snyggast förpackade. I bokskrud. Som alla år måste bob hund vara med också om de släpper något nytt, vilket de gjorde. Alltid i en egen klass. Fucked Ups David comes to life tycker jag var svinbra också.

Vad kommer du minnas från musikåret 2011?
Lite malmöspelningar gick till historien. Till exempel Jet Link på Rex och Mire Kay den sista april men första spelningen. Woods på Loppen i mars var enastående. Ola körde dit i full liten bil och väl i Danmark mötte vi upp med ytterligare malmöfolk och kvällen blev lång. När Woods väl spelade var det lo fi och härligt.

Bill Callahan på Palladium i november var inte så lo fi men härligt det med. Min kompis Markus och jag satt en sommarkväll och diskuterade hurvida en lydig hund är en lycklig hund. Det var efter att hans mors spaniel som vi vaktade hade sprungit bort och vi satt på verandan och Markus argumenterade för att den lyckligaste hunden springer bort om den vill, medan jag var mer tveksam. En lydig hund har en trygghet som väger högt försökte jag. Bill Callahans två musiker på Palladium var oerhört trogna, satt snällt genom hela spelningen och trummade lite lojt och spelade gitarrsolon lite lojt. Om de hade varit lite mer bortsprungna hade jag varit än mer nöjd.

Allra fetaste spelningen var ändå när jag i höstas gick och såg husbandet på anrika jazzhaket The Village Vanguard i New York. Jazzlegendernas svett och spått satt liksom kvar på väggarna. Husbandet var svinbra naturligtvis. Det var en udda samling musiker, alla med lite olika stil och form sådär. I New York gick jag också på Music Hall i Williamsburg för att se Swans. Det kommer jag inte heller glömma. Inte för att det var särskilt bra eller tufft utan för att det var en uppvisning i hur scencoolhet kan suddas ut. Bandet som laddat upp så bra med att peka finger och spotta lite gubbtufft som man kan tänka sig innan spelningen, står efter diverse teknikproblem och sneglar nervöst på varandra och surnar till innan de helt tvingas avbryta konserten för att få ordning på sladdar och förstärkare.

Vad ser du fram emot 2012?
Culkin från Handen ska väl äntligen ge ut en skiva 2012. Jag lägger allt mitt hopp om musikåret till dem.

Utanför musiken, eller genom den, hoppas jag att intresset för sömniga samtida såpoperor som melodifestivalen svalnar samtidigt som moderaternas vindar mojnar.

Kate Bush (Kate Bush)
Kate Bush. (Ola Andersson)

Bill Callahan, Storan (konsert)
Jag satt med feber på första raden och stirrade på ett par bara fötter, som bakom ett trumset ackompanjerade mannen som släppt ett av de senaste årens bästa album. Bakom världens minsta gitarr presenterade han dem, låtarna ingen borde vara utan. (Maria Gustafsson)

R&B på cd
Jag gick till skivbutiken förra helgen och bläddrade fram årets hetaste R&B-släpp för att ta med mig hem och lyssna (på riktigt lyssna!) på i skenet av min adventsstjärna. Finns inget bättre.
(Karin Lillbroända)

Ika Johannesson & Jon Jeffersson Klingberg Blod Eld Död – En svensk metalhistoria (bok)
Välskrivet och initierat om en av Sveriges största musikrörelser, måste-läsning för alla med musikintresse även utanför metal. (Tomas Lundström)

Tonbruket (live)
Det är jämnt skägg mellan My Morning Jacket och Tonbruket när det kommer till månadens livespelning, men jazzkvartetten drar nog ändå längsta strået. Mycket på grund av att man på Debaser Malmö, med väldigt små medel, lyckas uppbringa ett imponerande och eget sound och samtidigt vara totalt sanna till jazzens essens – lyhördheten och svänget. Bra gjort. (Jonas Appelqvist)

Doomriders (live)
Ett maffigt turnépaket i form av Doomriders, Kvelertak, Toxic Holocaust och The Secret gästade Stockholm för ett par veckor sedan. Att Doomriders skulle vara det bättre bandet av dem fyra var inte någon överraskning, däremot överraskade de med att låta mer beskedliga live än på skiva. Men inget fel med det. (Mats Guldbrand)

Beach Boys Smile (skiva)
44 år försent släpptes detta mästerverk för första gången i sin helhet. Brian Wilsons gudabenådade låtstrukturer liknar inte någon annan popmusik, vilket gör Smile till ett odödligt album. (Anton Wedding)

Den svenska tystnaden Arbetsplatser är fula (låt)
Jag gillade den redan när jag lyssnade på den efter Jonas recension i början av Oktober men jag påmindes om den igen när vi såg Bron/Broen i november. Varje avsnitt började och slutade med Hollow Talk och den är väl fin och så, men vad brydde jag mig om det. För melodislingorna satte Arbetsplatser är fula i huvudet på mig varje gång. Arbetsplatser är fula / Arbetare är dumma i huvet / Uppgifterna meningslösa / Du har bara dig själv. Känslan av November. (Kal Ström)

Meshell Ndegeocello Weather (album)
Meshell skalar av, tonar ner och lättar på trycket så att till och med folkpopromantikerna får en chans att hitta in i hennes värld. Magi för höstmörkret. (Patrik Hamberg)

Men hursomhelst är det stora problemet med dubbelalbum att kvaliteten måste matcha kvantiteten för att hålla lyssnarens intresse uppe. Missförstå mig inte, jag tycker att musik måste få ta sin tid. Om ett album behöver 80 minuter på sig för att bli ett mästerverk får det ta den tiden. Men det räcker inte med stora ambitioner för att skapa ett bra album, det krävs också minst lika delar distans till och närvaro i musiken. Anthony Gonzales M83 verkar ha stora ambitioner med Hurry Up, We’re Dreaming och närvaron är det inget fel på. Däremot verkar han inte ha betraktat sitt skapande utifrån. Kanske hade han då kunnat konstatera att Hurry Up, We’re Dreaming hade blivit ett mycket bättre album om han hade kapat hälften av låtarna.

Hurry Up, We’re Dreaming befinner sig någonstans mittemellan modern shoegaze och Coldplays dånande arenarock. Det är ingen ovanlig kombination idag och det finns inget som säger att det inte skulle funka. Ibland funkar det fint också. Som i de två inledande spåren: Intro (ft Zola Jesus) och den fantastiska partydängan Midnight City. Två mycket bra låtar som tyvärr drunknar i helhetsintrycket jag får av att i över sjuttio minuter få denna mastodontmusik av så varierande kvalitet nedtryckt i halsen.

Halvvägs in i albumet är jag så trött på maxade gitarrer, gigantiska syntljud och åttiotalstrummor att jag till och med har svårt att uppskatta de låtar som verkligen är bra. Istället för enskilda låtar blir de en del av det jämntjocka, inklämda som de är mellan ytliga och tråkiga utfyllnadslåtar. De korta instrumentala låtarna, som kanske egentligen borde fungera som tillbakalutade andningspauser på albumet, blir bara störande moment som förlänger transportsträckan till slutet.

Hurry Up, We’re Dreaming hade verkligen tjänat på att vara 20-30 minuter kortare. För jag måste ge albumet det att det faktiskt har sina poänger. Det finns också något vackert i det storslagna i låtar som Splendor eller Steve McQueen, som kanske hade fått komma mer till sin rätt på ett normallångt album.

Men ler jag stort när jag läser artikeln Why the new M83 album is kinda boring & pretentious från den satiriska bloggen Hipster Runoff. Elakt men roligt. Och bakom de onyanserade pikarna finns stora korn av sanning.

Det är fullproppat på Mejeriet när Andrew Eldritch kliver på scenen. Scenen som är så höljd i dimma från rökmaskinen att det knappt går att urskilja bandet och ännu mindre det – som det verkar – ganska ambitiösa scenbygget. Men han vill väl ha det så, Eldritch. Och det är väl effektfullt i början men blir ärligt talat ganska trist i längden. När två testosteronstinna män framför mig i publiken börjar bråka med varandra tänker jag att röken och värmen som den maxade ljusshowen alstrar är faktorer som bidragit till att trigga upp dem båda.

Musiken då? Ja, många av låtarna är nya (vilket innebär att de är tillkomna efter albumet Vision Thing, 1990) och känns troligtvis bara igen av de i publiken som flitigt följt Eldritch och hans turnérande. När gamla låtar spelas är det ofta i versioner som är en smula omarbetade. Men de är omarbetade på ett trött sätt, som bara för att bandet ska tycka att låtarna är roligare att spela live. Lite mer dist på gitarrerna, lite mer hårdrocksattityd än vad det är på skiva.

Men det som kanske sabbar mest är att de ofta spelar låtarna i ett snabbare tempo än det på skiva. Förändringarna berövar låtar som Marian och Amphetamine Logic den kyliga återhållsamhet som annars finns som motkraft mot det drivande i Sisters Of Mercys musik. På sin höjd fungerar låtarna som en trött nostalgitripp för gamla fans i publiken.

Jag är arg redan en halvtimme in i konserten. Arg för att också Andrew Eldritch kan bli en gubbe, arg för att det är varmt, för att jag knappt ser något och arg för att det är dåligt, för att liveframträdandet inte ger Sisters Of Mercy rättvisa. Men ibland. Ibland tränger det igenom röken, en liten liten erinran om vad det är för band som står på scenen. Som när det välbekanta gitarrintrot i Dominion / Mother Russia når läktaren där jag står. Eller när No Time To Cry genomförs på ett sätt som är värdigt (ända fram till det avslutande gitarrsolot som placerar bandet på scenen i gubbfacket igen). Men framförallt är det kanske Andrew Eldritchs röst som är det tydligaste besviset på att det faktiskt är Sisters Of Mercy som står på scenen. För i den finns storheten kvar. Den ensam åstadkommer mer än vad den brokiga systraskaran omkring den gör.

Men till slut sitter jag där på en busshållplats i höstkylan och lyssnar på hur Klagomurens smattrande intro övergår i de dånande trummorna som inleder Stockholm. ”Fan” tänker jag ”det är jävligt träffsäkert ändå”. Kanske hade det varit lättare att avvärja om texterna inte hade varit så skarpa, om de klara gitarrslingorna inte suttit så rätt och om inte melodierna varit så självklara. Men nu är de det, och skeptikern inom mig får ge vika.

Sista låten på 2009 års ”En hand i himlen heter Psalm noll noll. Precis som titeln antyder låter det som en modern psalm och det finns det mycket i Johanssons musik som gör. Också i de många dansanta låtarna på Klagomuren finns det mer än bara en kristen aura över texterna som får mig att tänka på psalmformen. Det är de traditionella harmonierna, fast i ett format anpassat för dansgolvet. Och för osäkerheten, drömmarna och fåfängan i den moderna staden. Det är rör sig i gränslandet till hopplöshet, men är ornamenterat på ett gripande och vackert sätt:

Du ringer sent
och säger din lägenhet
kommer lossna ifrån huset
krossas emot gatan
man måste bära
sin sorg i armarna
man måste härma dom
som orkar
dom som fortsätter ändå

Så inleds sången i nämnda Stockholm. Kanske en blinkning till Tomas Tranströmers Allegro där diktjaget ”kör ner händerna i [s]ina haydnfickor / och härmar en som ser lugnt på världen.” Jag vet inte, men det är i alla fall en fin bild av hur det är att maskera desperationen som kokar under ytan i storstadens myller.

Även om jag har haft svårt för det storslagna anspråket i Johanssons musik tvingas jag alltså ge med mig. För Klagomuren kan motivera sitt anspråk. Och när den hopplösa vardagen i staden krockar med de stora drömmarna i Som om är jag besegrad:

och vi satt på Mc Donalds utan pengar
men hela världen var öppen
det fanns ingen gräns

En kristen, pretentiös syntpopare. Plötsligt klingar det positivt i mina öron.

Det senaste albumet från Atlas Sound, Parallax, fastnar snabbare. Låtarna är mer direkta, med tydliga melodier i ibland drömska, ibland mer jordnära ljudlandskap. Men tuggmotståndet på Halcyon Digest gör också den till en – åtminstone i sina bästa stunder – slitstark skiva vilket Parallax inte är i samma bemärkelse.

Men visst, när Cox får till sina melodier är det skarpt. Som när sången svävar på kristallklara gitarrslingor i inledande The Shakes, när refrängen i Te Amo öppnar upp den försiktiga låten och får den att sväva fjäderlätt, eller när han i My Angel Is Broken låter som en snällare version av Alan Vega. Ändå är det något med att det där snälla och försiktiga aldrig viker. Det är så ömt och välstädat att det liksom aldrig hettar till när det borde, musiken överraskar aldrig. Istället blir det ofta sömningt och låter till och med en aning oinspirerat emellanåt.

Om Bradford Cox hade låtit sina idéer löpa amok, om han han hade låtit sina experiment med ljudbilden gå längre än till tremolo-gitarrer och reverserade trummor hade det kunnat bli spännande. Nu påminner Parallax i sina bästa stunder om Kurt Vile, i sina sämre stunder låter det likadant, fast tråkigare.

Hall Music påminner mig mycket om Jónsis solo-debut Go från förra året. Dels för att musiken är samma mjuka, drömskt pompösa postrock och dels för att båda skivorna har samma svaghet: arrangemangen är storslagna, ibland hårresande magnifika. Men de gömmer låtar som sällan lever upp till arrangemangen. Båda albumen har sina pärlor men rent generellt är materialet svagt.

Till en början får jag för mig att det handlar om att jag ännu inte greppat låtarna på Hall Music, att det är en skiva som kräver tålamod. Men efter att ha lyssnat på de elva låtarna om och om igen har albumet fortfarande inte fallit på plats. Låtarna sprudlar av färger som rinner av mig istället för att fastna.

Svanängen är en skicklig låtskrivare, det känner vi till från delar av hans tidigare produktion. Det märks också på en del av låtarna här. ”My Heart” till exempel, och tidigare nämnda ”D Major” är vackra poplåtar som lyfter albumet. En medveten eller omedveten flirt med Massive Attacks ”Unfinished Sympathy” i slutet av ”What Have I Become?” får mig också att dra på smilbanden. Men överlag är det som att låtarna har glömts bort, eller kanske drunknat i bombastiska stråk- och blåsarrangemang, fylliga trummor och svävande syntar.

Det ska kanske förtydligas att detta inte är en vetenskaplig teori utan bara något jag kommer att tänka på när jag lyssnar på duon Skriets (Isak Sundström och Jacob Frössén) andra album Det Beslutande Organet som i sina bästa stunder uppvisar magnifika låtbyggen som använder sig av minimala rörelser för att få musiken att explodera.

I skivans inledande låt Glömska och åska mullrar en bas entonigt i bakgrunden av en atmosfärisk ljudbild, toppad av en klar gitarrmelodi. Förändringarna som sker är små och knappt hörbara, men långsamt långsamt ökar intensiteten. Och så plötsligt, mer än tre och en halv minut in i låten, sliter basen sig lös från sin entonighet och får den omringande musiken att sprudla. Explosionen pågår i drygt tjugo sekunder men är intensiv nog att sätta prägel på hela skivan.

Det finns en industriell skräpighet över Skriet som placerar dem i samma punkiga tradition sångaren Isak Sundströms andra projekt Pascal och deras bundsförvant Mattias Alkberg. Men det dovt storslagna i musiken på Det Beslutande Organet får mig också att tänka på den drömska melankoli som präglar Joy Divisions sena låt Atmosphere och The Cures milstolpe Disintegration. Det ger Skriet en plats på den svenska musikscenen som just nu inte kan upfyllas av någon annan.

”Vi äter alla i solen varje kväll / högar av jord överallt i trädgården / ingenting särskilt händer / man rör sig försiktigt från en mun till en annan” sjunger Isak Sundström i Ett hål i sommaren, för att sedan kontrastera det med: ”Tänk om vi stod nakna på ett fält / bredvid varann / och lät oss brännas sönder av solen”. Kontrasten är talande. Både text och musik tycks sträva efter att röra sig från det vardagliga, till ett större sammanhang. Som lyssnare vävs jag in i samma drömska tillstånd, ett tillstånd som endast rubbas det fåtal gånger som albumets intensitet och spänning åsidosätts för att ge utrymme åt ljudbilden.

Efter debuten med förra årets Nu var det i alla fall så följde en sommars ihärdigt turnerande för för Vit Päls. När jag för ungefär ett år sen träffade Vit Päls i Studio Möllan för en intervju hade de precis gått in i studion igen med vaga planer om att ge ut en skiva under 2011. Till skillnad från första albumet – som sångaren Carl Johan Lundgren spelat in själv i sin lägenhet – skulle skivan spelas nu spelas in med hela bandet. Carl Johan uttryckte sin entusiasm över detta:

Just nu känns det väldigt bra med bandet och jag tror det beror mycket på att vi trivs så bra ihop. Vi har ju varit och turnerat nu ett tag och trots att det kan vara tufft har det funkat väldigt friktionsfritt. Det finns liksom ingen hård eller grabbig jargong. Vi skämtar mycket men det finns också plats för allvar. Och jag tror det är viktigt när man sysslar med något så abstrakt som musik, man måste kunna uttrycka sig på ett allvarligt sätt utan att det ska viftas bort som pretentiöst.

Kanske är det den inställningen som gör att det låter så fruktansvärt bra om Vit Päls. De räds inte att leka med klyschorna utan tapetserar sin musik med slitna tapeter, men gör det så snyggt att det blir nytt, varmt och färgglatt. Det är roligt och ovårdat men engagerande, vackert och hjärtskärande sorgligt på samma gång. Vit Päls är den klarast lysande stjärnan på den svenska pophimlen och Studio Möllan Sessions bekräftar det. I Kärleken bryr sig inte får de Malmö att svänga som Motown och i Turning Torso (en omarbetad version av Turning Torsos Siluett från debutalbumet) lånar de introt från Iggy Pops Lust For Life och låter det leda in i en energisprudlande kärlekshistoria.

Carl Johan Lundgrens texter förtjänar egentligen en separat recension. Kristallklara och underfundiga liknelser får det att fråmstå som att hela världen speglar det Malmö han skriver om. Humorn är ständigt närvarande men tränger aldrig undan allvaret. För Studio Möllan Sessions är en skiva som tar sitt tema – kärleken – på fullt allvar och den gör det på ett sätt som är lika lättillgängligt som det är egensinnigt. Kärleken är Amor som går genom leriga parker, den gömmer sig med februarisolen och den strömmar lika självklart genom musiken som genom texterna. Ibland är det naket och intimt som i Varje Stavelse:

Och alla danskar har Tina Turner, då trivs de som bäst
och göteborgarn har sin mage, de knäpper upp sin läderväst
alla tankar som jag har skänkt dig som inte du känner till
och alla tankar jag tänkt på popmusik fast att jag nu inte vill

Men om du undrar varför jag stammar när jag säger att jag älskar dig,
så är det bara för att jag menar varje stavelse av det

Och ibland är det uppskruvat och explosivt, som i Loving You Was Crazy Shit som trots sin vemodiga text får det att spritta i benen av danslust. Men hur de än gör det blir resultatet unik och uppriktig popmusik.

Ett inledande snärtigt trumbeat dränks allt mer i syntar och oljud och försvinner till slut helt i ett stort sjok stråkar. Från djupet stiger sen Jeff Tweedys röst – ”Oh I Froze, I can’t be so far away from my waste land” – och presenterar en melodi som tvinnar sig in i klangerna från syntarna och stråkarna på ett så självklart sätt att jag har svårt att se att någon annan skulle vara möjlig. Det som sedan följer är så simpelt och samtidigt så snyggt att det är skrattretande: vers och refräng varvas, i varje del presenteras ett nytt element som får låten att lyfta. I andra versen får basen mer utrymme och drar igång ett sväng som rycker låten med rötterna ur marken, ger den ben att dansa på. I tredje versen presenteras en ny pianoslinga. När jag var ute och cyklade häromdagen lyssnade jag på Art of Almost på min mp3 samtidigt och när den långsamt flytande pianoslingan gjorde entré i låten började jag nästan gråta för att det var så vackert – eller så var det vinden som blåste starkt i mina ögon.

Efter tredje versen skulle låten mycket väl kunna sluta med den refräng och det mycket vackra stråkoutro som följer. Men Wilco nöjer sig inte, de driver låten vidare med ett över två minuter långt gitarrsolo. Låten går från tilltalande melankoli till helvetiskt kaos. Kanske hade de ändå kunnat avsluta låten tidigare, tänker jag försiktigt för mig själv. Men det finns också något omkullkastande i låtens vändning som tilltalar. Art of Almost är bildlig på ett sätt som få låtar är, att lyssna på låten är en upplevelse som blir nästan lika mycket en cinematisk upplevelse som en musikupplevelse. Låtens vändning öppnar upp de bildliga dimensionerna ytterligare och textens berättelse om det personliga ödelandet som närmar sig blir ett med musiken.

Som läsaren kanske redan förstått är inledningsspåret kanske den bästa nya låt jag hört i år och sätter ribban för resten av albumet extremt högt. The Whole Love river den ribban, trots att det är ett album som har många goda stunder att bjuda på når det inte upp i samma hjöder som Art of Almost igen för än i sista låten One Sunday Morning (Song for Jane Smiley’s boyfriend). I tolv minuter cirkulerar låten kring samma ackordrunda, och du vill att den aldrig ska ta slut. Magin som Wilco åstadkommer i dessa två låtar, finns inte på resten av skivan, den består av vanliga dödliga låtar. För det mesta bra sådan men inget som kan mäta sig med genomsnittet på Wilcos tidigare milstolpar, t.ex. Yankee Hotel Foxtrot eller A Ghost Is Born. Men låt för den sakens skull inte bli att lyssna på resten av skivan. I I Might, Dawned on me och Standing O bjuder Wilco på rått och opretentiöst rockröj, Capitol City skulle kunna höra till de överblivna låtarna i Beatles Sgt. Pepper’s-sessioner och Black Moon är en vackert tillbakalutad låt i äkta americana-anda.

Kanske är Art of Almost och One Sunday Morning fantastiska undantag på en hyfsad skiva. Men jag kan inte låta bli att tänka att hela albumet kan ha varit på väg någon helt annanstans, någonstans dit de inte lyckats ta det den här gången. Konsten att nästan…

Boris och The Jeltsins gör skarpt samhällskritiska poplåtar utan att skoja till det, vilket är något som vi inte är alltför bortskämda med på dagens svenska musikscen. Med rå energi och flerbottnande texter blir samhällskritiken aldrig ett stelt plakatviftande. Sverige ser ut på ett helt annat sätt än det gjorde när Ebba Grön skrev Profit och Beväpna er och det krävs en ny röst för att kritisera dagens Sverige. Om den rösten finns på Oslagbart Material är den inte lika rak, kanske för att det som kritiseras inte syns lika tydligt. Det rör sig om tomma människor, påklistrade identiteter och apati som konsekvenser av ett system som styr oss på ett sätt vi inte direkt lägger märke till. ”Jag byter ut ett liv på knä / mot ett förutbestämt öde” sjunger sångaren Elias Eriksson i Slå mig raring en gång till och illustrerar den känsla av maktlöshet som är så väl representerad på skivan.

Trots de tydliga punkinfluenserna är finns det en förankring i den samtida svenska poptradition som artister som Håkan Hellström och Broder Daniel präglat. Om debutalbumet Låt det blöda skrevs det ”Det är punk som indiepopen förstår begreppet, snarare än som punkrörelsen gör det.” Och samma sak kan man säga om Oslagbart Material, för när dagens svenska punkrörelse består av kängpunk, hardcore och skate är det på popscenen man hittar de band som ligger närmast den ursprungliga punken: Mattias Alkberg BD, Pascal och så Boris och The Jeltsins.

Även om jag inte hittar en enda dålig låt på Oslagbart Material finns det svackor som gör det 45 minuter långa albumet en aning ojämnt, låtar som blir onödiga upprepningar av skivans höjdpunkter. Men när det är som bäst är det svårt att värja sig, som i den argt trallvänliga Sju års otur. Eller som i  Kom som du är, skivans enda ballad där de cyniska verserna – ”Skallerormar var jag än går / men jag mår bra av giftigt saliv” – gör den att den hoppfulla refrängen känns som ett plågsamt önsketänkande – ”Det kommer bli bra någon gång”.

Det finns något suggestivt i musiken på Still Living. Det är något med det fantasieggande färgfattiga skivomslaget som står som en oroväckande kontrast till den ibland hysteristkt glada musiken, eller som i skivans första låt Drop The Act där en löjligt trallvänlig kör sjunger ”This is a sad sad song for all you sad sad people” i dur. De tycks uppmana oss till att leta efter något bakom den glada fasaden. Men längre in på skivan växer också det musikaliska mörkret – visserligen utan att ta över helt – och når sin höjdpunkt i mardrömslika The Toad, som också är en av skivans starkaste låtar. Den släpiga inledningen leder fram till ett ondskefullt intensivt discodriv. En annan av skivans bättre låtar, Good Times, är rent musikaliskt ett av albumets motpoler till The Toad, här är musiken samma gladpop som i Drop The Act.  Kontrasten mellan de båda polerna och hur Ganglians ändå lyckas få musiken att låta som en enhet är albumets största behållning. Men någonstans där stannar också Still Living för mig, den växer inte vidare. Kanske har Ganglians fokuserat för mycket på ett sound och i den processen slarvart bort låtskrivandet. Det gör i alla fall att Still Living känns som en ytlig skiva när man kommit över den första upprymdheten över albumets ljudbild. Det saknas starka låtar om man bortser från Good Times, The Toad och ett par till.

På både Still Living och tidigare album har Ganglians låtar som visar att de antagligen inte medvetet försöker komma undan med enbart ett sound. Men på Still Living har de samma problem som många andra artister som kan förknippas med fo-fi-boomen i USA, de fastnar i sökandet efter en utpräglad ljudbild och låter det stå i vägen för att hitta en personlighet i sin musik. Därför blir albumet ett av alla de som befinner sig i den där överbelastade mittfåran.

Vännernas gemensamma album visar sig, föga förvånande, vara något av en lekstuga. Det behöver inte nödvändigtvis vara något negativt. Det finns gott om exempel på stora artister med lyckade lekstugeprojekt: Damon Albarns Gorillaz, Danger Mouse & Sparklehorses Dark Night of the Soul och Thom Yorkes soloprojekt, för att nämna några. Men projektet Jay-Z & Kanye West är tyvärr aldrig i närheten av att vara så intressant som artisternas bättre stunder i deras respektive solokarriärer. Samplingar från låtar av Otis Redding, Nina Simone och James Brown lyfter inte de platta beatsen och de oinspirerade texterna. Ett typexempel på det är låten Lift Off med Beyoncé, där de inte bara misslyckas med att ta sig till månen, den lyfter inte ens.

Men ett par ljuspunkter finns det. I den lite fåniga men ganska roliga Niggas in Paris ligger ett catchy synt-riff över beatet medan Jay-Z och Kanye leker som bäst, och här märks det att de har roligt. Efter att Kanye har rappat ”I’ve got my niggas in Paris, and they’re goin’ gorillaz” avbryts låten för en samplad dialog från filmen Blades of Glory:

- I don’t even know what that means
- No one knows what it means but it’s provocative.
- No it’s not, it’s just…
- It gets the people going!

Och låten funkar i alla fall för att få mig att gå igång.

Den mer allvarliga Murder to Excellence har skivans snyggaste beat och starkaste text. Till en avlägsen kör och en skramlig gitarr berättar de om morden på svarta människor i Chicago. De tillägnar låten Danroy Henry, en ung utövare av amerikansk fotboll som sköts till döds av polisen förra året.

Men det är bara två höjdpunker på ett i övrigt mycket platt album och jag ber till högre makter för att detta inte ska vara början till Kanyes fall från tronen och det definitiva slutet för Jay-Z.

Det kompromisslösa öset från For The One är ett återkommande element på Out in the light men det finns plats för andrum. Ones You Had Before är en fin nedtonad låt där Pierszalowskis sorgsna röst berättar om rädslan inför att binda sig vid något som kan ta slut, detta till ett välkomponerat arrangemang med starka Wilco-vibbar. I avslutande Mickey Mantle blir det än mer avskalat och precis som i Belle and Sebastians Piazza, New York Catcher handlar den om en amerikansk basebollspelare. Mickey Mantle hade ett trassligt privatliv men sågs som en hjälte av sina fans. Han hade stora alkoholproblem som han sent i livet tog tag i. I texten om får han stå som modell för meningssökandet hos ett textjag som inte är för ungt för att ångra sig och inte för gammalt för att bry sig. Pierszalowski har själv sagt om Out In The Light att ”This record is about waking up. It is about getting  out of a situation that seems endless, and realizing you’re not too old to make dramatic and sudden changes in your life. It is about starting over.” I ljuset av det uttalandet blir Mickey Mantle en hjärtskärande vacker låt om just att börja om.

Never thought to light a candle
Never tought I had to gamble
I was feeling Mickey Mantle

Det råder ingen tvekan om att Van Pierszalowski är en mycket skicklig låtskrivare och även en textskrivare av god kaliber. Med Waters har han hittat ett koncept som fungerar utmärkt. Ett malande tunggung som tack vare en proffsig produktion aldrig låter melodierna och arrangemangen gå förlorade, som låter varje instrument gå fram men samtidigt ger heleten ett härligt skitigt uttryck. Men albumets ofta aggressiva ljudbild ljudbild balanseras också av en känslosamhet som aldrig går till överdrift och hela tiden håller sig inom smakfullhetens ramar. Den ganska korta skivan (drygt 35 minuter) lämnar mersmak och bådar gott inför Waters framtid.