Jonny Greenwood, mest känd som gitarrist i Radiohead, släppte hösten 2003 sin första och till dags dato enda soloskiva ”Bodysong”, som är soundtracket till en experimentell film med samma namn. Med denna fantastiska skiva visar multi-instrumentalisten Greenwood vilken gudabenådad musikalitet och kompositionsförmåga han besitter. De som hört Radiohead känner säkert till Greenwoods förmågor, men på […][...]

För två år sedan satt jag med min bror i bilen på väg från vår lilla by i Hälsingland. Klockan var ungefär kvart i nio på kvällen. Målet var Bollnäs, 1,4 mil bort, aningen större; aningen mer bebott. Min bror trummade lätt på ratten när ”Into My Arms” långsamt och ömkligt började ljuda ur högtalarna. […][...]

Redan när skivan låg inplastad och ohörd var övertygelsen fast: Grizzly Bear behöver jobba hårt om de vill toppa de prestationer som gjorde deras debut ”Horn of Plenty” till en av mina favoritskivor från det 2005. ”Horn of Plenty” var en vemodig och sentimental lo-fi-upplevelse och lät som om Ed Drosté (grundaren och huvudpersonen bakom […][...]

Ryan Adams som person är lite av en paradox för mig. Å ena sidan skriver han fullkomligt överväldigande ballader om kärlek och ångest. Å andra sidan verkar han vara en helt okänslig diva som gör sig ovän med folk till höger och vänster och skäller ut sin publik för skitsaker. (Jag var på Berns för […][...]

Under 80-talet gjordes inte bara axelvaddspop i olika former utan också oerhört bra alternativ musik. I USA fanns flera scener med grupper som blandade olika stilar. En var Kalifornien-baserade Paisley underground med band som till exempel Game Theory och Dream Syndicate. I andra änden av landet, i Minnesota för att vara exakt, fanns en kokande […][...]

Just visor är inte det som brukar snurra i min skivspelare. Men Maud Lindström har lyckats fånga mitt intresse. Bara namnet ”Strategivisor för kärlekskritiker” väcker en viss nyfikenhet. Vadå kärlekskritiker? Men genom sina texter lyckas hon mycket väl förklara av vilken anledning hon har en viss kritisk syn på kärlek och tvåsamhet. Och utan att […][...]

In a perfect world, Dear Euphoria (named Elina Johansson, in real life) would be a famous Swedish artist. Maybe not as famous as ABBA, but at least as well known as The Cardigans' Nina Persson. Unfortunately, we do not live in a perfect world – you knew that already if you listened to the Paris […][...]

Till skillnad från exempelvis matematik är musikjournalistik en inte särskilt stringent vetenskap. Jämförelser och modeller brukar vara långsökta, skitnödiga och intetsägande för precis alla utom skribenten själv. För de människor som badar i elektronisk musik är Junior Boys andra album en naturlig utveckling av både Timbaland, grime och TV-licensens plötsliga betydelse i rikspolitiken. För mig […][...]

Ok, jeg er norsk. La oss få det unna verden først. Jeg er norsk og på bortebane, og vil derfor bruke min posisjon som stolt norrbagg til å være ambassadør for en veldig bra skive av et annet norsk band, nemlig El Caco. Et kort innledning: ”The Search” er denne norske trioens tredje album, og […][...]

Skivbolaget Impulse (1961-1977) var fenomenala på att, genom smart marknadsföring och tack vare hängivna jazzkonnässörer, lyckas kombinera fri lekstuga med hyfsade försäljningsframgångar. Tack vare att de ingick i en större koncern (ABC-Paramount) kunde de bland annat satsa på helvrickade storbandsprojekt med Sun Ra och Albert Ayler – ambitiösa och dyra skivinspelningar som egentligen inget annat […][...]