För två år sedan satt jag med min bror i bilen på väg från vår lilla by i Hälsingland. Klockan var ungefär kvart i nio på kvällen. Målet var Bollnäs, 1,4 mil bort, aningen större; aningen mer bebott. Min bror trummade lätt på ratten när ”Into My Arms” långsamt och ömkligt började ljuda ur högtalarna. Jag höll käften och lyssnade.

Det var under denna cirka 17 minuter långa bilfärd min relation till Nick Cave tog sina första stapplande steg. Jag satt och stirrade ut på de seglande snöflingorna och någonstans på vägen förtrollades jag av orden och Caves mörka stämma. Det räckte med en låt, med en vers.

But I believe in Love
And I know that you do too
And I believe in some kind of path
That we can walk down, me and you
So keep your candels burning
And make her journey bright and pure
That she will keep returning
Always and evermore

Into my arms, o lord …

”Into My Arms” är inte nödvändigtvis Nick Caves, eller ens detta albums mest klockrena låt. Men det var mitt första intryck. Det var den som fick mig att höja volymen i bilstereon, det var den som fick mig att beställa alla hans skivor på Ginza. Och när väl Nick Cave tagit mig i sin famn, när han väl fått sin plats i min skivsamling, har han inte släppt taget. Hans historier och reflektioner över livet är så trovärdiga och vackra, så hemska och fula, att jag inte kan annat än att sitta som ett förtrollat barn och ta åt mig. Hela albumet, varje låt: samma sak. Han sjunger och jag lyssnar bara på honom.

It ain't that in their hearts they're bad
They can comfort you, som even try
They nurse you when you're ill of health
Thy bury you when you go and die

It ain't that in their hearts they're bad
They'd sick by you if they could
But that's just bullshit
People ain't no good

Tillsammans med ”Into My Arms” och ”West Country Girl” är denna melankoliska pianoballad skivans starkaste. Det är här ”The Boatman's Call” är som bäst, när Caves röst och klinkande pianofingrar tillsammans med ett avslaget trumkomp får mig att känna att det inte behövs mer. Det ger mig en känsla av att musik oftast är som bäst när den genomsyras passion och enkelhet.

Och plötsligt tar det slut. När min bror parkerar bilen och slår av steroen, då vaknar jag ur min tillfälliga dvala. Han tittar på mig och skrattar.
-Visst är det bra? säger han.
-Det är djävulskt bra, svarar jag och kliver ut i verkligheten.