Det var på årets upplaga av Metaltown jag fick kontakt med dagensskiva.com genom en intervju de gjorde med mig. Efter konversationen fick jag förfrågan om att skriva en recension om en skiva jag tyckte om och som betyder mycket för mig. Jag tackade ja direkt eftersom det alltid är kul att skriva om en skiva, […][...]

Det är i början av 1996 och en man ligger död i ett kök, på mage, med bar överkropp och armen vriden på ryggen. Hur gick det till? Fotografiet vid sidan av texten till Crime Scene Part One presenterar ett mordmysterium, och efter att lyssnaren vaggats in i en varm orgels falska trygghet återger en […][...]

Geir Jenssen a.k.a. Biosphere är tillsammans med Röyksopp Norges främsta elektroniska musikexport, trots att hans musik är relativt underground. Med dussinet studioalbum och ett par anmärkningsvärda samarbeten med andra kompositörer t.ex. Pete Namlook – så är han något av en husgud för oss skandinaviska ambiententusiaster. Ett slags nordiskt svar på Brian Eno eller Steve Roach. […][...]

Jag tyckte att sjuan Killing Alan var cool, men det var Supershitty… som fick mig att omedelbart räkna The Hellacopters som ”Räddare Av Svensk Rock”. Självklart hörde jag till dom som ansåg att Nicke Andersson var helt från vettet när han lämnade The Entombed för att grotta ner sig i nåt skitigt garageslammer med suparpolaren […][...]

I Att ta sig ton: Om svensk musikexport 1974 – 1999 (Expertstudier i offentlig ekonomi, 1999), det kanske bäst genomarbetade svenska musikjournalistiska reportaget, gör företagsekonomen Kim Forss ett antal intressanta observationer om svenskt musikliv. En av rapportens huvudteser är att det svenska musikundret, från ABBA till Cardigans, i princip uppstått och vuxit fram utan stöd […][...]

De är lite snyggare än Studio, mer svävande än Tough Alliance och yngre än Embassy. Boat Clubs känslofulla post-shoegazingelectro är ett av västkustbanden som de senaste åren bildat en svensk balearic-scen med Göteborg som centrum. Den stilmedvetna laptopduon Andreas Christakis och Magnus Wahlström gör här en konceptskiva om havet. Det är väl paketerat och bättre […][...]

Mitt första möte med Souvenir stiftades för någon vecka sedan på Neu!Club i Madrid. Detta spanska band som påstods vara så bra (enligt de indiescensinvigda spanjorer jag stött på under några dagar i Spanien) gick upp på scenen runt midnatt och jag, trött och lite full, visste inte riktigt vad jag kunde förvänta mig. Jag […][...]

Precis så börjar Avril Lavignes tredje skiva The Best Damn Thing, uppföljare till både något hyllade men också sågade album Under My Skin från 2004. Avril är en artist som under sin hittills femåriga popkarriär lämnat få oberörda, de flesta har antingen avskytt eller älskat henne. Avril for som en virvelvind in i en populärmusikskultur […][...]

Kvällen var ljummen och plåttaken på parkeringen var varma, dessutom small de härligt när nävarna dundrade i takt med vårt gälla kraxande. – Aj wanna bisonbadi, bisonbadi, bisonbadi sooon…ekade över kvarteret! Året var 1984 och samma år som jag lyckades slå sönder locket på skolans offentliga toalett. Vilket skedde under ett utbrott av extas, vrålandes […][...]

Spoken Word, eller estradpoesi, är en väldigt svår form av poesi – och har behandlats styvmorderligt av etablissemanget. Den skrivna lyriken är den ”fina”, fast det är estradpoesin som når ut och berör och kanske förtjänar mer cred än vad den får. Men Spoken Word gränsar i sina sämre stunder till stand up-komik. På de […][...]