Svårt val att välja en skiva. Funderade länge på vilken skiva jag skulle välja att recensera, slutligen stod det mellan Dance Hall Crashers – ”Lockjaw”, Good Riddance – ”A Comprehensive Guide to Modern Rebellion” och Blink 182:s förstlingsverk ”Cheshire Cat”. Valet föll slutligen på det band som, sorgligt nog, är minst upptäckt på våra breddgrader, […][...]

När jag för första gången hörde Soulwaxs ”Conversation Intercom” spelas så fastnade jag direkt för denna grupp. Jag letade nog efter skivan i ett halvår och när man bor på landet (Hultsfred) så finns det ju inte så stort utbud av skivor och på nätet fanns den inte heller. Men vid en resa till Bryssel […][...]

När jag sommaren 1998 besökte London, så var jag inte särskilt insatt i musikvärlden. Visst hade jag vett att uppskatta bra musik, men jag var inte direkt medveten om vilka band som egentligen fanns, kommande skivsläpp, bandmedlemmars namn och så vidare. Antagligen för att jag ännu inte hade upptäckt Internet. Men en sak visste jag: […][...]

När Slipknots debutalbum med samma namn går igång i stereon vill jag bara ställa mig och headbanga för allt vad jag är värd. Det är totalt omöjligt att kväva impulsen att börja hoppa och att försöka hindra strupen från att ge upp hemska vrål i takt med musiken är inte att tala om. Slipknots musik […][...]

När jag tänker tillbaka till 1994 så är det varken fotbolls-VM eller det fina vädret först och främst, utan till en alldeles speciell liten blå skiva. En skiva som mer än sex år efter att den släppts fortfarande tillhör mina favoriter. En skiva som borde ingå i varje respektabel skivsamling. Denna blåa skiva är den […][...]

Amerikanska The Breeders är idag inget band som gemene musikintresserad person känner till. Troligtvis beror det till stor del på allt strul inom bandet som bidragit till att inget nytt material, i alla fall i fullängdsformat, har sett dagens ljus sedan detta alster släpptes. The Breeders bildades 1988 och var ursprungligen tänkt som ett projekt […][...]

Jag såg ljuset en söndag i november, det regnade. Jag och min kollega Mark satt på en av stadens pubar och småtrivdes, i stereon gick musik och jag var tvungen att fråga om Mark visste vad det var. ”Javisst, The Frames”. Sedan dess har jag varit såld kanske man kan säga. Mark berättade, med stolt […][...]

Med facit i hand kan man säga att den trevligaste musiken är den man har lagom för sig själv och som inte spelas dagligen på radio. Och bättre ett facit i handen än tio i skogen. Eller va? Tobias Triers musik lägger sig avslappnad och med lagom stora marginaler inom den ramen, åtminstone här i […][...]

Madrugada kallas ibland för Norges Weeping Willows. En liknelse som kanske inte är helt obegriplig, men som brister i det att Weeping Willows låter mer som om man satt micken mot ett brustet hjärta som längtar tillbaka till det som varit – och Madrugadas musik är mer cynisk och bitter. Sångaren Sivert Høyem har en […][...]

Det första som hände när jag stoppade Wolf i cd-spelaren var att jag trodde jag skulle dö. Jag har nämligen blivit itutad att strax innan man dör passerar en liv i revy. Och det var precis det som hände, hela min uppväxt blixtrade förbi. Tacka fan för att jag blev rädd! När jag ett par […][...]