Titeln och omslaget antyder skivans innehåll. De här männen är inte riktigt navlade. Ett fotomontage i cd-häftet föreställer bandmedlemmarnas ansikten fastsatta på diverse djur. Det är någon som har haft photoshopkalas och skrattat läppen av sig. Det kunde lätt vara någon p-funkare som gjort det här och mina förhoppningar är på topp när jag börjar […][...]

Detta är en skiva som jag ständigt återkommer till. Jag köpte den när den var ny 1988, då albumurvalen började smygas upp mot cd-längd och tycker väl ibland att det var synd att det blev vinyl, för knaster och skrap blev det en hel del av ganska snart. Att finna så olika artister som Garth […][...]

Det är nu åtta år sedan mitt livs andra kärleksförhållande till hiphopmusiken inleddes. Det första inleddes runt 1988 med Run DMC, Beastie Boys och Public Enemys första skivor. Den förälskelsen falnade när Säffles sega skivhandlare bara tog in topplistan och hårdrock. Jag får nog villigt erkänna att jag var en av dem som såg rappen […][...]

I en artikel i sin bok ”The Dark Stuff” beskriver den engelska rockjournalisten Nick Kent, Rolling Stones väg från världens fräckaste rockband till ett smaklöst arenaband, som bara turnerar runt och spelar gamla låtar. Vändpunkten, som han ser det, är ”Exile on Main Street”. Rolling stones fantastiska dubbelalbum från 1972. Fram tills dess hade de […][...]

Att sätta fingret på varför är svårt för att inte säga omöjligt, men vissa skivor stormar in i ens liv och man vet omedelbart att man funnit en vän för livet. Det livsbejakande introt i öppningsspåret ”Holidays” på The Get Up Kids nya album ”Something to Write Home About” överrumplar mig totalt, och innan jag […][...]

Så det här är stoner, var min första reaktion när jag hörde ”From the spaceways”. Jag som tyckte det lät som träskrock från den amerikanska södern. Boogie, anyone? Men det visar sig att ”From the spaceways” inte är riktigt representativ för bandets övriga verk. Istället är det en utflykt i bluesrock-träsken. Jag antar att det […][...]

Vad glad man blir när man hittar ny musik! Hur spelar ingen roll. En kompis som tipsar, en recensent som jämför med någon av ens musikgurus eller en låt på radio som gör att man stannar upp och väntar på programledarens ava. Jag hörde Babel Fish första gången i en skivaffär på Teneriffa. Efter 4 […][...]

Jag blir inte riktigt klok på den här skivan. ”Community Music”. Asian Dub Foundation heter bandet. Jag har haft den i minst en månad nu och trots att det tog mig säkert en vecka innan jag lyssnade på den första gången har jag under åtminstone de senaste tre veckorna lyssnat på den fem gånger i […][...]

Det verkar vara ett faktum att ju mer man håller på med musik, desto mer avtar förmågan att själv drabbas av den. Det som från början varit ens drivkraft, själva anledningen till att man håller på, bleknar och går i värsta fall förlorat. Man lyssnar på basgångar, dissekerar låtar som nån slags jävla rättsläkare. Snygg […][...]

Jag är ingen känslomänniska, snarare ser jag mig själv som en sansad och eftertänksam person som definitivt ogillar att släppa kontrollen över mig själv och mina göranden. Detta karaktärsdrag är i mina ögon en tillgång. Det får mig att på något sätt kontrollera livets alla mysterier som annars hotar att dra undan mattan. Världen (och […][...]