Madrugada kallas ibland för Norges Weeping Willows. En liknelse som kanske inte är helt obegriplig, men som brister i det att Weeping Willows låter mer som om man satt micken mot ett brustet hjärta som längtar tillbaka till det som varit – och Madrugadas musik är mer cynisk och bitter. Sångaren Sivert Høyem har en röst fylld av tragik och svärta.

De är inga mil från grupper som Tindersticks och Grant Lee Buffalo, men samtidigt finns någonting mer teatraliskt och dramatiskt över Madrugada. Tankarna svävar iväg till Bertold Brecht och musiken som han gjorde tillsammans med Kurt Weil. Samtidigt låter det mycket Amerika – med hästjazz-vibbar och svajande gitarrer. Amerikansk musik med tyskofila, dramatiska förtecken alltså.

”Industrial Silence” är en mäktig platta som både griper tag i lyssnaren och ställer krav – men den försvinner förvånansvärt fort efteråt. Kanske är det för att utspelet är så pass mycket starkare än låtarna? Har en känsla av att det lär vara en upplevelse att se dem live. På platta är det bra men intemycket mer än så.