Tidaholm, vår, 90-tal. Jag föll en söndag. Det var året då Kalles Kaviar blev norskt, Mona Sahlins kontokortaffärer avslöjades och solvarvet då den första Beatles-skivan på 25 år släpptes. Men det var framför allt året då jag hörde ”Harvest”. Gårdagens läskeblaskgroggars kolysyra verkade ha förflyttat sig in i huvudet och brusade som Ume älv bakom […][...]

När Detroit-trion Slum Village var på gång med sitt andra (eller tredje, om man räknar med debuten Fantastic vol. I i form av en officiellt osläppt, men väl cirkulerande fullängdare), var frågan många ställde sig: Hur ska de klara sig utan Jay Dee? Jay Dee, gruppens musikaliska motor, tyckte att det var kuligare att mixtra […][...]

Redan efter några sekunder in på skivan visar Mando Diao vad allt handlar om. En melodiös gitarrslinga, ett ”yeah yeah yeah”-skrik och en väldigt smutsig produktion. Det ska vara 60-tal. Det hörs och det känns. Inledande ”Sheepdog” är en melodiös rockstänkare som fastnar direkt. Gitarrslinga som repeteras om och om igen, två verser och refräng. […][...]

27 år efter det absoluta genombrottet med eminenta rockplattan ”Born To Run” är Springsteen fortfarande en man med en lite underlig nisch inom musikvärlden. Känslosvallande texter har ofta ackompanjerats av klassiska rockklichéer såsom skinnjackor, bombastiska produktioner och glödande gitarriff. Balansgången mellan macho och mjukis har stundtals varit förödande, pressen har oftast älskat honom, men publiken […][...]

Det här är inte en hiphopskiva. Det är en överdos ljud. Det boingas, blippas och tschackas. De som har koll på Chris de Luca vet att han till vardags återfinns i gruppen Funkstörung och stoppar förmodligen in ”Deadly Wiz Da Disko” i electronicafacket utan att tänka sig speciellt mycket för. Alla andra sorterar nog in […][...]

Det fanns bara en vinylskiva i mina föräldrars tunna skivsamling som jag någonsin åtrådde: nämligen ”Johnny Cash at San Quentin”. Denna blåglänsande skiva stod ut rejält bredvid James Last och Ann-Sofie Hansson, men numera bor den som tur är i en av mina skivbackar. Den inhandlades någon gång i början av 1970-talet på Domus i […][...]

En karriärinriktad varelse skulle nog kalla Robert Pollards låtstrategi för slöseri. När man kan göra ordentliga, duktiga femminuterslåtar av dessa geniala refränger, varför avsluta varje låt efter 0.48 eller 1.22? För detta är inte killen som sitter och väljer låtar före skivsläpp. Inte som Dylan som bara släpper ifrån sig 50 % av sin låtskatt […][...]

Precis som när Kal recenserade Tom Waits dubbelsläpp tidigare i år misslyckades jag i föresatsen att skriva om den andra skivan en vecka efter den första. Precis som Kal tycker jag i efterhand att det var av godo. Jag har ägnat lite tid åt att läsa vad andra har tyckt och tänkt om de båda […][...]

Skiten började 1982. Ozzy förlorade sin vapendragare och bäste vän Randy Rhoads till den näst vanligaste rockenrolldöden: den förbannade flygkraschen. Att propellerplanet innan det brakade in i tvåvåningshuset där bandet bodde, vingklippte turnébussen, med en, får man anta, vettskrämd sångare inuti, blir trots sin enastående osannolikhet bara en absurd parentes i sammanhanget. Den 19 mars […][...]

Det är månadsskiftet oktober-november. Jag sitter i en sämre begagnad bil på en oändlig motorväg i den amerikanska södern, som det inte vore eländigt nog så regnar det och jag är på väg norrut. Det är 30 mil ”hem” och jag ska börja jobba om sex timmar. I den bärbara cd-spelaren lyssnar jag på den […][...]