När Detroit-trion Slum Village var på gång med sitt andra (eller tredje, om man räknar med debuten Fantastic vol. I i form av en officiellt osläppt, men väl cirkulerande fullängdare), var frågan många ställde sig: Hur ska de klara sig utan Jay Dee? Jay Dee, gruppens musikaliska motor, tyckte att det var kuligare att mixtra och producera i studion än att göra allt det andra en artist gör.

Svaret är: bra. Att Jay Dee tagit ett steg tillbaka är mest en kosmetisk förändring. För, som Slum Village själva säger, Jay Dee är fortfarande med i gruppen, även när han inte är det. Typ. Dessutom har han producerat några av spåren på Trinity, så affärerna har blivit särskilt lidande.

Albumtiteln syftar på ungefär det du tror. Var gruppen har varit, var den är nu och vart den är på väg. Men jag tror lika mycket att ”past” symboliserar det som influerat Slum Village. Och där tror jag att The Last Poets är ett ganska viktigt namn.

För det är inte bara omslaget som har starka Last Poets-vibbar. Det handlar lika mycket om attityd. Om hur de närmar sig sin musik. Last Poets använde sig nära nog uteslutande av enkla trumrytmer och Slum Village lägger ut sina ljudmattor med dagens avskalade hiphoprytmer. Present. Future kan väl gestaltas av Elzhi, som officiellt ersatt Jay Dee i gruppen.

Men även utan metafilosofiska utsvävningar kan man konstatera att Trinity är en hiphopplatta. En bra hiphopplatta.

Musikaliskt är Trinity en rätt tillbakalutad historia, på ett bra sätt. En blandning av Native Tongues-kollektivet, old school-rytmer och Timbalands framtidsfunk. Men här finns även spår av andra stora hiphopakter. Intro 2, Slumber och Love U Hate är tunga Dr. Dre-kopior, What Is This påminner om The Neptunes medan Tainted och La La är mjuk och melodiös hiphop som De La Soul gör den. Men det finns även djupdykningar i soulhistorien, som i Star och S.O.U.L. med sina Marvin Gaye-inslag. Andra höjdpunkter är Disco, åttiotalstrippen i 80′s Skit (tänk dig att Missy Elliott möter Animotions Obsession) och elektroniska Let’s.

Det finns med andra ord gott om influenser. Men Slum Village lyckas göra dem till sina egna och det är styrkan med skivan. Problemet är på hiphopvis att den är för lång. Trinity hade mått bra av att en fyra-fem låtar fått stryka på foten. Några av dem är dessutom riktigt trista. Det här gör att Trinity inte riktigt når upp till föregångaren Fantastic vol. II.

Men Slum Village fortsätter att muta in sitt alldeles egna område inom hiphopen. Det här är inte en skiva som kommer att vända upp och ner på din värld, men den kommer heller inte göra dig besviken. Speciellt inte om du gillade förra skivan.

För det här är definitivt den mest intressanta hiphop-skivan som kommit från Detroit i år.