For some obscene reason ”Sunflower” was The Beach Boys first huge flop album, failing to make the HOT (ouch) 100 in America! This is obscene because this is the best Beach Boys album. It exceeds ”Pet Sounds” by miles. It's like the Beach Boys had reached their Nirvana all at the same time – the […][...]

Det måste vara fantastiskt skönt att vara en popstjärna från ett fallet legendariskt band. Att efter bandkarriären kunna göra och ge ut navelskådande och sökande musik utan att behöva sträva efter listettor och utsålda fotbollsarenor. För sin egen del. Soloplattorna av sådana hjältar som Ian Brown (eller även av Bernard Butler eller Richard Ashcroft) tenderar […][...]

Jag när en ny förälskelse i trioformatet. Det började för ett par månader sedan när jag hittade mötet mellan Dee Felice Trio och James Brown på en skivmässa i Björneborg. Den har fortsatt med Peter Nordahl Trio och deras senaste album ”The Look of Love”. Förutom Peter Nordahl på piano består jazztrion av Rune Carlsson […][...]

Den här skivan är så förbannat bra från början till slut att jag nästan skiter på mej. Då skivan kom ut i januari 2000 så var jag ingen större HIM-fan. Men allt, inklusive mitt liv, ändrades i en handvändning i och med den här plattan. Före ”Razorblade Romance” har HIM släppt skivan ”Greatest Love Songs” […][...]

Efter omkring 40 år i branschen kommer Svante Thuresson till oss som debutant. För första gången har han skrivit sina låtar själv. Det hörs inte. Kompositionerna svämmar över av rutin (i ordets positiva bemärkelse). Det är svängig söndagsjazz i den skola där Bo Kaspers Orkester lärt upp massorna de senaste åren. Svante tar ut svängarna […][...]

Clipse är gamla kompisar med The Neptunes. Det är det främsta skälet till att den här skivan existerar. The Neptunes har producerat den. För gammal vänskaps skull. Jag antar att ni redan har fattat att jag inte är så särdeles imponerad av de båda brödernas arbete bakom mikrofonen. Inte så att de stinker, men så […][...]

Undergroundhiphopen från södern, den abstrakta oberoende nya västkusten och Kool Keith, har alla något gemensamt – det är ofta något som man måste lära sig att tycka om. Personligen så har jag inte känt så speciellt mycket för Keith-projekt under de senaste åren – det har känts som om det har gått på tomgång, att […][...]

”Don’t call it a comeback / I’ve been here for years”, konstaterade LL Cool J i Mama Said Knock You Out. Efter Walking with a Panther bestämde sig hiphopvärlden för att Uncle L gått och blivit en riktig mjukis. Mama Said Knock You Out gav svar på tal och fick de flesta belackarna att smyga […][...]

Det första spåret, ”Intro”, leder mig in i den, en mjuk gitarrmatta övergår i ”Brave Men Run (In My Family)” och dess aviga beats, efter en gitarrurladdning lägger sig kaoset, en plonkig bas skapar ett psykotiskt gung och Kim Gordon öppnar munnen: ”Seven days and seven nights I dreamt a sailors dream at sea Seven […][...]

När Billy Corgan efter storsuccén ”Siamese Dream” sade att nästa album skulle bli ett dubbelalbum kunde man nästan skaka på huvudet och tycka att han var galen. Det var det också många som gjorde. Albumet skulle bli det sista där Smashing Pumpkins gjorde gitarr-rock och Corgan tänkte avsluta den delen av gruppens karriär på ett […][...]