þórir är från Island, låt inte det lura er, þórir gör varken musik som Björk, Múm eller Sigur Rós. Island har mer att ge än elektroniska karga landskap – þórir bevisar det, þórir Georg Jónsson som han egentligen heter släppte 2004 skivan ”I Believe In This” (som på omslaget stavas ”I Belive In This”) och […][...]

Min första tanke är att jag faktiskt lyssnar på Damien Rice och inte alls debutanten Fionn Regan. Regan använder rösten på samma sätt och rent melodiskt hör jag till en början ingen skillnad. Men det är en tanke som varar en kort stund. Snart visar Regan prov på en betydligt mer energisk och rak stil, […][...]

Luften fylls av ett osynligt damm som kastas omkring av tröskorna patrullerandes de milsvida fälten. Jag svänger av grusvägen och kisar mot solen. Halmstrået i mungipan smakar mjöl och tidningspapper. Tiden tickar sakta mot kvällen och skördefesten där det ska drickas hemgjord whiskey och spelas fela. Eller nåt. Till festen kommer också Mary-Sue och hennes […][...]

Skrivbordsbild (vit): 1280×960 / 1280×854 / 1024×960 / 800×600 Skrivbordsbild (svart): 1280×960 / 1280×854 / 1024×960 / 800×600 Alternativ tolkning.[...]

Det känns som om det inte var särskilt längesedan Audioslave damp ner med den Led Zeppelin-smittade ”Cochise”. Men nu är de redan aktuella med tredje fullängdaren, denna gång med titeln ”Revelations”. Det jag minns mest från den förra given var ett knippe småtrevliga melodier. Mer avtryck gjorde inte ”Out of Exile”. Det jag kommer att […][...]

Det finns klassiker som lever sitt eget liv, klassiker där upphovsmännen lyckats spotta ur sig material på ett så kompromisslöst och självklart vis att få i dess väg lämnats oberörda. Klassiker där reflektion och eftertänksamhet fått ge vika för en rastlös och sprudlande kreativitet. Dessa skivor tycks varken vara beroende av särskilt fokuserade arrangemang eller […][...]

”Laugh Now, Cry Later”. Ice Cubes senaste album, det sjunde i ordningen, sammanfattas smärtsamt väl av titeln. Det som de första genomlyssningarna nästan är en känsla av att det här nog inte är på riktigt, att Ice Cube bara skojar lite med oss, förvandlas efter ett tag till ett sorgsamt konstaterande att den forne NWA-medlemmen […][...]

Själlöst. Det är det första ordet jag kommer fram till när jag matar igenom Pete Dohertys nya bandprojekt Babyshambles. Mestadelen av skivan är fruktansvärt intetsägande. En Hollywoodproducerad skiva som ska få Doherty vidare till hans dröm om att bli en äkta rocklegend. Det är så jag känner. The Clashs gitarrist/sångare Mick Jones som producerade Libertines […][...]

Ipecac (Mike Pattons skivbolag) ger ut mycket konstiga skivor. Under skivbolagets första år gavs det ut en skiva med titeln ”Great Phone Calls” med en kille som hette Neil Hamburger. Skivan innehöll just telefonsamtal. Vad som gjorde samtalen great är svårt att veta, för de var inte speciellt roliga eller givande, utan bara konstiga (och […][...]

Så börjar ”Can't Stand Me Now”, första spåret på The Libertines själbetitlade album, där Pete Doherty och Carl Barat redan verkar ha insett det öde som bandet stod inför. Historien känner ni säkert till vid det här laget, bandmedlemmarna gick skilda vägar när drogerna tog över Dohertys liv. Jag vill mena att The Libertines har […][...]