Way Out West är årets musikhändelse. Nykomlingen gör en succépremiär, med intressanta bokningar och slutsålda biljetter. Festivalområdet i hjärtat av Slottsskogen samlar 16 000 glada betalande samt ett antal plankande och det griniga vädret till trots är det positiva stämningar överallt. Som sig bör görs en del missar. …And You Will Know Us By The […][...]

Förr howlade alltid Pelle att The Hives var världens bästa band. Och han trodde på det. För det var de ett tag. Igår sa han det inte en enda gång, med all rätta. För det är de inte längre. Låtarna från Veni Vidi Vicious har de spelat en miljon gånger förut och även om de […][...]

Lördagen vigdes när jag väl kom till festivalområdet inledningsvis åt att parera regnskurarna under diverse tak och träd. Gick bet på en fotoväst till Erykah Badu (förlåt, Hamberg) och lyssnade från pressområdet och samma öde fick Juliette & the Licks. Därefter var min tid på festivalområdet över och färden gick sedan till Henriksberg och Thunder […][...]

Nicke Andersson och Strängen. Robban Eriksson syns i bakgrunden. Det var ett tag sedan The Hellacopters spelade live och det var således ett tag sedan jag såg dem på scen också. Under tiden har jag dock gått och nätt ganska friskt på vad som i min bok är ett av Sveriges bästa band, faktiskt så […][...]

Man får bara svara med max en mening. Lekfullt. Hon den där ena, hon sjunger som en bäbis. Det låter en serietidning. Den där falsetten – hon måste jobba på den biten. Det låter lite som när Pelle gråter. En fånig kille som gjorde ljud med mun och en kvinna som lät som en stucken […][...]

Vi var sjukt sena till området. Ibland känns spårvagnar som en så fullständigt värdelös idé. Särskilt när mycket folk rör sig omkring och den där vagnen som ska ta oss fram bara stannar hela tiden. Regnet tilltar från det att vi kliver av vagnen och efter köande, incheckning, mer köande var vi äntligen – men […][...]

Det blir en kort visit på CocoRosies spelning innan Albert Hammond Jr. ska framträda på Azaleascenen. Jag hinner se ett par kepsar och höra ett par låtar som känns som upptakten till en riktigt bra spelning. Det har inte riktigt tagit fart när jag går därifrån men jag hade gärna stannat. Innan regnet hunnit börja […][...]

När vi kommer till Pustervik tio minuter efter öppningstid ringlar sig kön runt halva kvarteret. Ingen utan särskild biljett till arrangemanget kommer bli insläppt före tolv får vi höra. De flesta ger ilsket upp och går men efter att ha fått olika budskap ett par gånger blir vi ändå insläppta. Mitt sällskap, som har biljett, […][...]

Till skillnad från Pustervik, där det rapporterades om kökaos och oklarheter med armband, var det bara att knalla rätt in på Trädgår’n, där Woven Hand skulle spela. Lokalen var perfekt i storlek för David Eugene Edwards och mannar, lagom fullt utan att man behövde trängas nämnvärt. Och jag är ganska säker på att i princip […][...]

Vi måste verkligen åka råtidigt för att hinna se Boredoms i morgon förmiddag. Men det är det värt. Herregud vad jag ser fram emot att se dem. Och sen får jag äntligen se Manu Chao. Det ska bli lyckligt. Den enda riktiga krocken är mellan Kanye West och Franke. Jobbig sådan, men det får gå. […][...]